Ingvar Norlins berättelser
Nyårsdagen 2009
Det är ett sant nöje för Åsmons Samhällsförening att kunna presentera ännu en medarbetare på byns hemsida. Under den här vinjetten kommer Ingvar Norlin att fylla på med ord och bilder. Håll ögonen öppna, gott folk - här kommer det att hända en hel del om jag känner Ingvar rätt!

"Webmaster" lämnar alltså över ordet till författaren: 

-Det låter ju väldigt vackert att få en egen sida på Åsmons hemsida, kan jag bidra med något så gör jag gärna det, för Åsmon betydde mycket för mig under min uppväxttid i Krånge. Det kommer ju minnen då också som inte direkt berör enbart Åsmon om jag skall skriva ner mina minnen, min skoltid som jag har så många minnen ifrån sträcker sig från Åsmon - Moflo och Sörmoflo samt Västanbäck där skolslöjden var, sedan jag gått ut skolans 7:e klass.
Skidåkning, Kägelrundan - fotboll och dans
Det har skrivits mycket om Ås och dess tidigare verksamhet, men något är glömt och det är att Åsmon var en duktig skidklubb på -50 talet och nu finns det ju inte så många gamla kvar, men Kägelrundan var ju den årliga skidfesten, då samlades det minst ett hundratal åkare från Ås med omnejd, och det fanns klasser för varje årgång, kanske inte för det som inte var över ett år, men annars så. Publiken var talrik säkert flera hundra vid dessa tävlingar, och det var samtidigt ett klubbmästerskap för Åsmons egna löpare. Jag har själv en massa pokaler kvar från den tiden, för det var ju enbart fotboll och skidor som gällde när jag växte upp. Men det fanns även löpare som gjorde bra resultat ute vid distriktstävlingarna, då tänker jag närmast på Ingvar Eriksson en härlig löpare som var en av Sveriges mest lovande junior, som t.o.m. åkte snabbare än Mora Nisse vid en stafettävling i Kramfors. men även Hardy Fängström var en av distriktes bästtre löpare, tyvärr försvann han till Björkådalen och tävlade för dem i flera år. Så hade jag en tyvärr alltför tidigt bortgången bror Hilding som var en duktig junior, men som drabbades av sjukdom sedan han tillsammans med några andra en sommar jobbade med att rengöra en militärbro från blymönja. Samtliga blev sjuka och en efter en av dem dog, utan att jobbets farlighet observerades.
Så fanns det några flickor som även var duktiga.
Men fobollen var nog störst, jag debuterade som fjortonåring i en match mot Junsele B, vi fick stryk med 1-10, men jag fick göra Åsmons mål och i tidningsresultatet stod att Åsmons IF hade en duktig fjortonåring som klart verglänste de andra i laget. Det kändes skall ni veta, värvades till Åfdalslidens SK och spelade några juniormatcher för dem, men jag var en svikare och inte alls populär i Åsmon så jag gick tillbaka dit, något jag ångrade för ÅSK hade bättre tränare och ledare, det var mera proffsigt. I Näsåker spelade vi fotboll, men i Åsmon spärke vi boll, och när vi blev trötta spärke vi´n utför nipan, så då fick vi vila upp oss medan de letade bollen. Någon extra boll hade vi inte.En matck som jag minns det var en kvällsmatck mot just ÅSK:s juniorer. Bror Eriksson var domare. I andra halvlek blev det så mörkt att vi knappt såg bollen och domaren tyckte det var onödig att springa fram och tillbaka för att försöka se hur det spelades, han ställde sig vid det nedre målet, och blåste så småningom av spelel och förklarae att matchen slutade med 1-1, vilket vi var tacksamma för.
Utedansbanan var fantastisk att komma till när det var dans, där lärde jag mig att dansa rätt så hyfsat, men hur många stackars flickfötter som jag åkte snålskjuts på höll jag aldrig koll på. Men roligt var det.
Det enda kort jag vågar lämna, och det var väl så här jag såg ut när jag var på dasn på Kägelvallen

Damfotboll på 40-talet
Glömde berätta om att damfotbollen var det full fart på vid Kägelvallen på -40-50 talet. Det fanns en mindre plan för damerna till vänster bortom den numera nedlagda skyttegraven. Någon seriefotboll för dessa förekom inte för det var ju inte kvinnligt att springa och sparka på en boll då, vilket glädjande nog har förändrats, och jag ser med glädje på damernas spel, det är mycket justare än herrarnas.
En annan sport som var på väg att få fotfäste var när Ingemar Svedin, gift med Linda Kallin, Moflo hade planerat bågskytte som den nya sporten. Men jag bodde inte hemma då så jag vet inte hur det blev, men någon annan kanske minns om det blev något av.
Jag hann först till vattenhålet

Nyårsdansen 1955 - och en spännande hemväg...


Det var nyårsdans på Kägelvallen, året kan vara 1955, diximusiken var inne då, och denna nyårsafton skulle Black Bottom Stampers spela. Anders Linder, han som senare skulle komma att sjunga med Lill Lindfors, spelade klarinett.Lokalen var som vanligt fylld av glada ungdomar, utan att vara stärkt med sprit först. Dansen började nio och slutade två på natten. Jag tror jag dansade alla låtar, sedan var det att vandra hemåt till Krånge i den kalla vinternatten. Det var jag van vid så det var inga problem, men det fanns en gammal hölada längst ner i Krångdalen, vi hade som barn blivt skrämda av de äldre att där kunde man möta den huvudlösa kvinnan som kom vandrande efter vägen, med huvudet under armen. med blodet droppande.Så att gå där när det var becksvart kändes lite kusligt.
När jag började min vandring utför backen och hade passerat Molins vägskäl hördes ett ylande upp i Krångberget, snart kom ett svar från ett annat håll, till slut ylades det lite här och där. Det var räven som var på jakt efter någon att älska med. Det kunde lika gärna varit jag om jag bara kunnat yla så att en vacker blondin kommit fram.
Det ljudet hade jag hört förut, men inte så många samtidigt. När jag passerat den gamla ladan där en dörr stod och blåste lite fram och tillbaka och gav ett gnistrande ljud, hade jag inte mött den huvudlösa kvinnan, men plötsligt kommer något framspringande på vägen ett tiotal meter framför mig.Jag trodde att det var en hund, grep tag i en vägruska och förberedde mig för strid. Och visst blev det så, hunden som visade sig vara en räv som tydligen trodde jag var en konkurrent rusade mot mig, men med granruskan hittade jag honom rakt över nosen, han gnällde till  men försvann genast in  skogen. Sedan blev det tyst. Hade detta skett i dag så hade jag trott det varit vargar i berget.Men jag hade nog blivit lite skrajsen trots allt för det kändes så i kroppen, och jag blev glad när jag kom upp till Flodins och såg den röda stjärnan som lyste från mitt hem, där min snaälla mamma hade gjort i ordning kaffe och några smörgåsar.

Första skoldagen
Med förvåning kom jag på att det var i morgon jag skulle börja årets första skoldag, och det i Åsmon, i den villa där Folke Lindgren numera bor. Nu var frågan, vilken fröken skulle vi få.?Det fanns två småskolefröknar, den ene skulle vara sträng och lite elak, den andra jättesnäll. Jag gruvade mig för morgondagen. Men den kom ändå hur mycket jag än gruvade mig.Jag tog min lilla ryggsäck där en flaska mjölk svalpade och några torra smörgåsar, för någon mat bjöd inte skolan på.
Jag tog den gamla landsvägen på morgonen och påbörjade min promenad mot ett okänt mål. Vägen var välkänd, hade gått den massor av gånger när jag gick ärenden, antingen på kooperativa eller posten, hade vintertid använt skidorna men nu var det en vacker höstdag, solen sken och fåglarna gladdes över att de haft en sådan fin sommar.
Hur jag än släpade fötterna så kom jag till slut fram till det okända. Det fanns en stor farstu på villan, och där satt redan två människor, den ene troligen en blivande skolkamrat och den andre verkade lite för gammal för att börja skolan så jag placerade honom som pojkens pappa. Jag satte mig på bänken mitt emot och tittade på dem. Pojken verkade väldigt frågvis, han frågade sin pappa oupphörligt om det han såg, så plötsligt ser han upp på Åsberget och ser ett litet hus däruppe, nu blir spänniingen stor för honom, han undrade vem som bodde däruppe, vilket hans pappa inte hade en aning om. Då fick jag min chans att imponera, jag berättade att det var ett vårdkasberg de såg och den lilla stugan var ett viloställe för den som brukade vakta utifall de såg någon rök österifrån. Rök det så betydde det att fiender var på väg upp i landet, då skulle han som vaktade tända den brasa som alltid fanns där så att de längre upp efter ådalen såg att fiender var på gång, men tillade jag stolt som visste så mycket, det var på 1800 talet när ryssarna då och då anföll Sverige, nu var det mest till för en majbrasa som brukade tändas den sista april när våren var på väg. Pojken blev väldigt imponerad och med ens var vi de bästa kompisar, det var Sten Vernersson som bodde i Salsjön och hans pappa som jag hade undervisat. De hade ingen bilväg till Salsjön utan hade kvällen innan vandrat ner till Stens faster som hade kafeet vid Kilforsen.
Plötsligt började flera elever komma, och det var söta små prinsessor som kom i nya klänningar, först kom Birgit, Ing- Mari och Linda från Moflo, sedan kom Märit från Häxmo, och Viviann och Kerstin från Åsmon, så stannade en bil och ur den steg Sture och Dagmar ,Mildred hade också åkt bil, Bror hade redan kommit, ja det var hela klassen. Men jag kunde inte se mig mätt på de söta flickorna, visst fanns flickor i Krånge också, men inte var de så söta som de som skulle bli våra klasskamrater, och tänk vilken lycka, vi skulle alla få gå alla de sju åren som var skoltidens längd tillsammans, även om den utökades när kraftverkens elever började komma.
Så kom våran fröken ut, och vilken lättnad, det var den snälla Frida Larsson som skulle vara vår fröken under de närmaste två åren, sedan skulle vi gå i Moflo två år i ett gammalt ruckel som de kallade för skola.
Vi gick in i klassrummet, lämnade våra ryggsäckar och jackor ute i det rum som var vårat samlingsrum där vi även skulle inte våra matsäckars innehåll.
Nu fick vi av fröken skolböcker, ja allt som vi skulle behöva, men jag gruvade mig för att det skulle bli trist, för jag kunde både läsa, räkna och skriva samt stava, för det hade mina äldre syskon sett till att jag skulle lära mig. Jag fick läxor av dem innan de gick till skolan och den skulle vara klar när de kom tillbaka från sin skoldag.Men jag var inte ensam om detta märkte jag.
Och tänk vi fick hemläxa första dagen, en psalmvers skulle vi lära oss tills dagen efteråt. Men de som inte kunde läsa då ??
Dagen gick fort och det blev två verkligt fina år där på skolan, och inte fanns det någon kurator, psykolog, sköterska eller doktor för vår räkning. Detta jobb skulle fröken ensam klara utav,på en lön, vilket hon gjorde briljant. Men så hade vi blivit agad därhemma av framförallt de äldre syskonen och av våra föräldrar, jag minns att det sista jag hörde av mamma innan jag gick var att nu sköter du dig, vi vill inte höra några klagomål från skolan för där bestämmer fröken, hemma bestämmer vi. Och jag skulle vilja se det skolbarn som kom hem och berättade något ofördelaktivt om läraren, då hade säkert våran pappa gett oss en hurring för att vi varit odygdig. Och jag som aldrig kunde vara i stillhet hemma och gick mest och " blistrade " till grannarnas förtret, hur skulle jag klara mig? Men det gick bra, inte en enda odygd gjordes under dessa två år. Vi lekte tillsammans både flickor och pojkar på rasterna och var alltid snälla mot varandra. Men vi får nog tacka Frida Larsson för det hela för hon var en sådan mjuk och behaglig lärare, nu skulle vi flytta till Moflo och få en ny lärare och den skulle var elak som bara den, berättade våra äldre syskon utan att veta något om vem det blev. Men hade vi vetat fortsättningen på vår skoltid skulle vi ha jublat, för den blev helt underbar.
En förtrollad sommarkväll...

 Det varma högtrycket bestod, det hade varit mycket varmt en längre tid. Vi var inne i sensommaren, när nätterna åter börjar mörkna.

Jag tog cykeln, åkte efter den nybrutna skogsbilvägen på östra sidan av Krångsjön. Trots att det redan börjat mörkna dröjde ännu värmen kvar. Det var en sådan fantastisk fin kväll, solen gick ner i väst liksom försvann den ner i den vackra sjöns vatten, efterlämnade efter sig en färgprakt som gjorde att sjöns vatten fick en guldröd färg, liksom färgen var på himlen. Träden som stod vid sjöns strand, fanns lika starkt avbildade nere i sjön, då omvända, med tapparna nere i det osynliga vattnet.

Tanken min var  att stanna vid den enda stenhälla, Abborrhällan, som fanns vid sjön, dricka mitt medhavda kaffe och sedan bara njuta av allt det vackra, som vi fick helt gratis, vid vår födelse.

Då ser jag mannen som hunnit före mig, eller är det något annat ? Jag stiger av cykeln, tittat på avstånd på mannen som sitter där på hällen, alldeles orörlig, det ser nästan ut  som om det vore en staty som sitter där.

Tyst närmar jag mig, han ser inte upp förrän jag är alldeles inpå honom, då tittar han på mig.

-         ” Hej, vad gör du ”, frågar jag honom ?

Det går en stund innan  han svarar:

-” Jag tittar inte, jag bara är ”, svarar han mig.

 Sedan blir det tyst mellan oss, mannen vill inte prata, det förstår jag nu, men vad menar han egentligen med det han sade ?

 Tyst sätter jag mig ner på ännu varma klippan, ser ut över sjöns spegelblanka yta, ser hur färgerna skiftar allteftersom på vattnet. Det vilar en himmelsk fröjd över kvällen, det är lugnt och stilla, endast ett simmande storlomspar stör något av tystnaden.

Plötsligt bryts tystnaden, en älgfamilj på andra stranden vandrar sakta ut i sjöns vatten för att frossa på de läckra näckrotsrötter som det finns gott om där vid sjön. Bara en del av ryggen syns ovan vattnet, huvudena är för det mesta under vattnet, endast när de fått av någon rot kommer huvudet över vattnet, ivrigt tuggande på sjöns läckerheter. Cirklarna som de gjorde när de gick ner i vattnet fortsätter utåt sjön i allt större och större cirklar, tills de slutligen når lomparet som simmar fram där mitt i sjön.

Tiden går fort när man får uppleva naturens underverk till oss, en ständigt skiftande tavla, bara för oss som åskådare att ta för oss.

Säger något till mannen men får inget svar, han sitter inte längre  kvar på sin sten. Jag blir  besviken, men samtidigt förundrad.

Minnen från tredje klass
Sedan andra klassen var avklarad så skulle vi under de kommande två åren gå i MOflo:s skola. Nu fick Bror och jag en lång skolväg, först till Ås sedan fortsatte vi efter en gammal körväg som gick från Mobergs till bron över "floden Kwai". vi hade då passerat den plats där Hugo Zuhr skulle komma att bygga sitt galleri och ett gammalt och övergivet torpställe, Sedan vi kommit över bron tog vi körvägen upp till Moflo by och snart var vi på skolan. Vintertid kunde vi åka rakt över älven och då var avståndet betydligt närmare.
Nu satt vi första dagen på bänken inne i vårat mat- och kläd rum och väntade på att den " elaka " nya fröken från Stockholm skulle komma. Detta tredje läsår skulle vi gå tillsammans med fjärdeklassarna, och de hade planer för att göra livet surt för oss, men de räknade inte med mitt humör.
Nu satt vi darrande och väntade, så öppnades dörren och den vackraste flicka som jag sett stod i dörren och bad oss komma in i klassrummet. Vi satt alldeles förstummad, för skulle denna vackra uppenbarelse bli vår lärarinna, hon kunde väl vara omkring de 20 åren och vilken behaglig röst hon hade. Ja där mötte jag min stora kärlek och det var lika för de andra tredjeklassarna. Tänk om vi vetat att hon skulle bli vår lärare resten av skoltiden, då skulle vi flugit hela hemvägen.
Vi kom så småningom in i skolsalen och fick våra platser, jag kom att sitta nära en stor svart kamin, men visste inte då vilken lycka det skulle vara med den platsen när vintern kom, och samtidigt satt jag väldigt nära vår vackra fröken.
Nu började hon med att ropa upp våra namn och vi svarade ja när våra namn nämndes, sedan sade hon att hon ville gärna att vi kallade henne fröken eller Tant Inga. Hon var ju ingen tant, så det blev svårt för oss att säga tant till hene. En tant var i mina ögon en gammal gumma med huckle på huvudet och ned förkläde. Men snart hade vi lärt oss att hon var en speciell tant.
Nu bestände vi pojkar att den som gjorde något så att Tant Inga blev ledsen han skulle få spö av oss, och tänk, under hela den återstående skoltiden var vi inte en enda gång besvärlig mot henne, hon behövde aldrig höja rösten.
Tänk så mycket hon lärde oss, inte bara ur böckerna , kanske mera hur vi människor skulle vara mot varandra, ja hon var helt fantastisk. Och när hösten kom blev vi hembjuden någon kväll då och då bara för att bli bjuden på fika och något gott, och att vi kom, det var ingen som kunde hålla oss hemma för en inbjudan till henne. Hon bodde hos Algot Frisendahl,, så hon var ju nästan hemma när hon var på skolan.
Ja sedan fick vi uppleva den stora världen som var lite störe än vad Krånge och Näsåker var, hon ordnade på något mystiskt sätt så att vi fick åka på tre skolresor inom den tid som kom. Först till Östersund, sedan till Gävle och Furuvik och för att avsluta vår gemensamma skoltid ordnade hon den sista skolresan till hennes Stockholm, hur hon ordnade det rent ekonomiskt begriper jag inte, det var väl bare för en resa vi var med och fick fram lite pengar från den klassfest som vi ordnade.Ja hon var helt fantastisk våran Tant Inga, och vi fick fyra klassträffar med henne sedan vi blivit vuxna och bildat själva familjer.
Det finns mer att berätta, men det kommer i en annan krönika, om någon har lust att läsa det.
Vilken vacker plats jag hamnat på, härifrån flytar jag aldrig
A Tant Inga

 

 

Då vi skulle börje tredje åre på skola höle vi att dä skulle komma än ny lärarinne från Stockholm,å hon skulle vi fo som lärar.

Va vi gruve för a,tänk om hon va like elak som döm andren som hadde vöre förut.

Döm som va äldre än vi skrämdes,nu skulle vi fo na elakt,för i Stockholm fanns dä bäre elakingar,sa döm.

Först dan då vi korn te skola i Möfle va vi va föndersam på´a.

 

Så kom a då.

In genom döra kom än lit´n jänte,tyckte vi.Hon könne´t  inte vära na mycke äldre än vi.

Ljust fint ,lite krullet hår,hadde na,smäl om mejja å inte na lang heller

Hon såg ju ut som än docke,å hon skulle bli voran lärarinna.

A så börja å täla,men hon täla på ä sätt som vi inte hadde hört förr.

Sen hon tälat färdet geck a rönt te oss å hälse,vi feck täla om va vi hettä, minns jäg. Hon va så vacker att vi rektet rodna för a.

Dä va hennes förste rektege ärbete,sa a,å hon hoppades att vi skulle komma bra övrens.

 

Dä va dä bäste som hänt oss bårn,å fo´a som lärare.Dä geck så bra å förstå dä hon velle läre oss. Å åldre elak vart a .Bäre lessen eblann då vi intä va rektet snäll.

Vi vart himbjuden te a nan kväll då å då.  Hon  bjö a på na gött å döppe,å eblann hadde hon än kamera som hon tog kort vä.

För att vi skulle bli bra i skola satte hon stjärner på skrivninga som hon tyckte va bra.

Va ä  mycke bra vart ´ä än guldstjärna,va ä inte så bra könne   bli ´n silverstjärna. Men eblann vart ä ingänting, då vaä dålet.

Å stod ä Bra efter,ja då va lyckan fullkomlig,för oss bårn.Dä könne å stå myckä bra eblann,ja då svimme vi.

På rättskrivninga gjole hon så att döm tå pojka å jäntern som hadde ålle rätt feck än chokladkaka.

Å vi som åldre äte töcke,gjole ållt för å fo ålle rätt.Vi läste å läste så dä stod härliga ting,runt oss.

Inte satt hon inne på rastern inte, som döm gör nu förtin ,näe då geck a ut te oss för å se tell att vi inte gjole na odögder.Eblann va hon vä oss å lekte å,ja hon va hemsk ovanlig, å  ä dänne gjole ju att vi vart hemsk snäll emot a,ingen tå oss velle göra na lessen på nanting.

Hon hadde skidtävlinga för oss,å andre tävliga som döm andre klassern åldre feck ha.Priser hadde na å skaffe te oss,å vi feck även mjålk å bulla då vi kom i mål.På åll ä sätt uppmunta hon oss,hon gjole oss nog myckä bätter än va vi va.

Då skola tog slut varä så vi velle grine då vi va tvöngen å lämn´na.Hon hadde ju vöre så hemsk fin mot oss,å så mycke vi lärt oss tå a.Inte bäre från böckern,nä dä bäste lärde hon oss nog då hon feck oss att försöke leva som hon ,då vi vart vöxen.Ja hon sa inte dä te oss,men vi förstod att hennes sätt å leva va nanting å ta ätte.

Nu då vi hadde klassträff förtifem år senare feck vi träffes ållehop egen å tänk att då feck vi danse vä a,nanting som vi hadde önske då vi geck i skola

.Å tänk att hon velle från förste dan bäre vära Tant Inga vä oss, inte nan fröken inte.

Trots att hon hönne bli sjutti år den dan vi hadde klassträff så såg a like grann ut som då hon förste dan kom i te oss i Möfle.A like fin ä a som då.

Men dä var hämskt könstet än dän dan då jäg feck hörä att hon haddä dött. Nanting inom mäg geck sånt´n dän dan. Men döden tellhörde ju det sista i livet, dä haddä na lärt oss.

 

Littä grann om fotbollspärkninga i Åsmon.

Fotboll var ett stort folknöje i Åsmon, då gick man ur huset för att heja på pojkarna. Man kunde höra Oskaria, när hon hejade på de sina, över hela planen.
I Ås kunde man antingen spela fotboll eller spärkä boll, och det var stor skillnad på dessa begrepp. Att spela fotboll innebar att man spelade  med bollen mest efter marken, sågade sig fram till motståndarmålet, och gjorde mål ganske enkelt då, spärkä boll innebar att man spärkä på bollen så att den åkte rakt upp i luften och långt, men utan att den nödvändigtvis hamnade hos en medspelare. Albert Persson som spelade vänster helback, det var -44, fick vid en matck mot Nordantjäl en sådan träff på bollen att den flög rakt upp i luften och mot målvakten, så högt att man knappast såg den, men innan han fattade vad som höll på att hända så hade den gått i mål till publikens förtjusning och Alberts förvåning. Det var hans första och enda mål och jag tror att han med det målet vann Åsmons skytteliga det året. Lagledaren blev överförtjust, för den fotboll han älskade var just tåfisar som fick bollen att fara så högt som möjligt, men helst i mål.
Utrustningen när jag började spela med laget var följande. Tröja med 7:a på ryggen = högerytter, vita kortbyxor, benskydd innanför de randig strumporna och så något som skulle vara fotbollsskor. Otympliga skor, och de jag fick var det sista paret som fanns, och givetsvis för stora. Men då fick jag dra på mig flera par strumpor.
Och så hade de höga dubbar som spikades fast med tre spikar på varje, och de jag fick hade  han inte riktigt  nitat inne skorna, så jag kände med en gång att det skulle bli en plågsam match. Men det värsta var dubbarnas höjd, eftersom jag var höjdrädd kom jag för högt upp och det svindlade för ögonen när jag tittade ner mot marken. När jag hade sprungit, ja ja försökt, så kände jag att sppikarna hade trängt in i foten och jag förstod att det blöta jag kände inne i skon var blod, och i halvtid när jag tog av mig skorna så visade jag lagledaren hur mina fötter såg ut, han skrattade till lite, tog en hovtång och drog ut dobbarna, det blev att spärkä andra halvlek utan dobbar, och tänk, det gick mycket bättre, men de spikar som trängt in i foten hade jag fått sår av som inte läkte förrän serien var slut för hösten. Och vilken skön känsla det var att spela i serie sju, därifrån kunde man inte åka ur, och det var verkligen tur för Åsmons IF. Bertil Moberg i målet skällde som en bandhund när någon i backlinjen gjorde något galet så att motståndarna kom ensam med honom, men Bertil var nog den bäste mälvakt Åsmon haft, och sedan hade han en son som även han blev en mycket bra målvakt
N ´Klas.

 

 

Du vo nog bra snäll än kär du,män vä kärringa din van´e tvärtom vä.

Män du slet på ,fast du nog hadde hamne på ä fel ställe här i livä.

Nan rekte ärbetskär va du inte,män du försökte då,å nog feck onga å

kärringa så att döm överlevdä.

 

Dä va mest i skogen du feck vära,då inte jolbruke skullä skötes.Män dä va ju så litet att na mange däga behövde du inte vara där å ärbete. Då onga växte opp så feck döm fåljä vä däg te skogen å hjålp tell.

 

Män dä va lika vä döm,na rektegä arbetskära vart ä inte tå döm häller;intä i skog´n i alla fall.

Na anne va ä inte å ta säg tell om man skullä försörj sä,än å gå te skog´n.Om man hadde tur å feck na ärbete förstås,för storbolaga hadde så myckä

vä folk att döm könne vräke å vålje som döm vellä.

 

En vinter hadde du tur,du skulle fo köre timmär bort i Tunsjön,åt Maribergsbolagä, langt himmefrån vaä,så du feck ligge borte önner vecker´n..Män dä va ju fler som skulle vära där så du vart ju inte ensam.Å så tog du vä däg nan tå onga som sk hjålpe däg vä å lässe på virke .Ji feck ligge i Maribergsköja,som inte va så myckä å yves över.Män ing´n  va bortskämd på´n dän tin så dä feck döga.Å för däg vart ä ju bra lungt ättesom du vart fri kärringa din än ti.

 

Män ji hadde svårt å stig opp på måran å ge häst´n mat.Tur att döm andrä´n tyckte sönn om däg å geddä häst´n din då döm ändå stillde sinä hästa.Mat´n va bra besvärlig för däg å göra eordning.Mäst vartä nan köl bullä eller sluring.´Å du hadde nog inte så myckä vä däg häller te skogen å gör nan mat tå.Män du va gla ändå,ållre att man hörle däg kläga på nanting,näädå,"dä ge bra" sa du om nan fråge. En kväll då du kom från skogen,läga du tell en sluring. Som brännte fast ,dä vart mest skova tå eländä.Dä syntes på pojken din att dä smäka nåkt,ä dänne.Dä låkte fastbränt tå mat´n din,som va ålldeles svart.

                    Män du sa bare " Dä gött ä hännä              pojka"å så    fortsatte du å svålje

Hele vintern sa du samma sak,så snart vart ä så att ållehop i köja använnä ä. dän orlä,då döm hadde äte.

 

                  Om dä vart na över tå löna din då körninga va slut vare nog bäre du som visste,män döm andren i köja hadde lärt säg tå däg att dä hjålpte in tä å kläga så myckä utan dä va bätter om man tog ä som va du
Lördagen den 10:e januarie
Så var det dags att påbörja det 3:e och 4:e skolåret vid Moflo gamla skola. Det var en fin skola, med en synnerligen god luftväxtling både sommar och vinter, med allt vad det innnebär. Vi som hade laddor på fötterna frös då inte om dem, men de stackars satarna som satt närmast föntrena hade det besvärligt vintertid, men ingen av oss var vana med varma elemänt hemifrån , så visst går allting.
Bror och jag som bodde grannar i Krånge fick nu under sju år vara i sällskap till och ifrån skolan under dessa år, och det kändes tryggt att ha en blivande polis som sälskap.
Men vi fick prblem genast vi började vår vandring runt Åsmon och över älven för att komma till skolan, och det var de anläggarpojkar som gick i sjätte klassen i Åsmon. De började passa oss vid bron för de tänkte spöa vi stackars tredjeklassarna, och det var väl under den tiden som vi byggde upp vår fina kondition, när vi sprang ifrån illdådarna. Men jag kom på ett sätt att bli av med dem. Min pappa hade en stålbatong hemma, den lånade jag en dag, sade inget varken hemma eller till Bror, men till Bror sade jag att i dag skall vi inte springa undan för pojkarna, för jag hade en plan, men inte vad den gällde.Batongen var en stålbatong som när man slog till med den så förlängdes den till fyra dm. och med en stålklump längst fram.
Vi mötte pojkarna, Bror stack som jag räknat med, jag höll ett hårt grepp om batongen i fickan och stannade när pojkarna spärrade vägen och jag fick frågan från de tre pojkarna." Jaså du vill ha stryk "- Jag svarade inget utan drog upp handen med batongen och inan någon fattade vad jag gjorde så började jag slå den runt, runt mot det elaka pojkarna, de började skrika men jag fortsatte att slå, en del fick kulan rakt i ansiktet och andra viktiga organ, och började springa och jag efter.De som fått de hårdaste slagen grät, det kunde jag med ett leende höra. Jag såg på marken att det flutit blod, så stannade jag och ropad på Bror och sade: "Nu kan vi gå till skolan utan att bli antastad mera". Han undrade hur jag hade lyckats skrämma dem, men det blev en hemlighet. Sedan såg vi aldrig pojkarna mera, de hade gått tidigare för att slippa möta mig.
Även i skolan fanns ett gissel och det var fyraklassarna som hade bestämt sig för att vi som gick i tredje klassen skulle vara deras slavar under rasterna, allt de begärde skulle vi utföra. Aldrig i livet tänkte jag förnedra mig, och eftersom jag hade två större bröder så visste jag vad som behövde göras för att bli fri ifrån dem. Den som jag skulle bli slav under började med att jag skulle bära hans ryggsäck under rasterna, aldrig, svarade jag. Då kom andra större pojkar och skulle se till att jag lydde,som de andra tredje klasserna gjorde. Nu insåg jag faran med fyra större pojkar runt om mig, jag klippte till den som stod närmast och det blev Bertil Nilsson, slaget tog rakt i ögat som murades igen på ett ögonblick, nu såg de andra den fara som väntade på dem, och försvann, och sedan det slaget var det aldrig frågan om att vi skulle bli slavar, men Bertil den stackarn fick stanna hemma innan ögat blivit så bra att han kunde börja skolan igen. Sedan blev vi alla de bästa kompisar resten av tiden, så då tänkte jag på devisen att " Slå först och fråga sedan "
Nu var lugnet återställt på skolan. Så kom vintern , nu kunde Bror och jag åka skidor över älven mellan två kraftiga forsar, men vägen var provad så det var ingen fara att vi skulle gå i genom. Men det blev en kall vinter, vi var alldeles blåfrusan dessa kalla dagar. En dag var det - 35 och vi undrade om det var klokt att ge oss ut och åka skidor i deta kalla väder, men plikten kallade. Vi åkte på det tröga underlaget, där skidor och bindningar nästan skrek av smärta när vi åkte, men fram kom vi, men det fanns inga fler där. Vi satt en lång stund, då kom våran Tant Inga och meddelade att skoldagen blev inställd eftersom inga bilar startade för de som bodde längst bort och fick åka skolbil eller buss. Besvikna och kyliga blev det till att åka hem igen, detta skedde flera gånger och eftersom ingen telefon fanns i byn hade vi bara att TRO att det skulle bli skola när vi kom fram.
Det var enhärlig tid dessa två år, mycket hann hända, och det gjorde det också, men tack vare vår snälla Fröken, så slutade allt med ett skratt.Ja det var väl det viktigaste förutom att Lysells pojken en dag, när vi gick i fyran, kom till skolan med en pistorl som man kunde skjuta med, och nog small det, men tur att han hade så lite krut och kulor med sig, för det var en äldre pistol som laddades genom att man först hällde krut i pipan och sedan trängde pappaer mot krutet för att förhindra att det rann ut och sedan pressade vi in en kula längst fram, sedan var det bara tändhatten som fattades, när den kom på plats var det bara ett skjuta.
Måndagen den 11 november
Minnen från Moflo skola.
Skolan i Moflo låg fint till inne i ett tallparti, någon gräsmatta fanns inte, så någon riktig fotbollsplan hade vi inte, bara en liten glänta som var någorlunda plan, med en storlek av ca. 30 x 60 m. Där spelade vi fotboll om rasterna, och planen var tillräckligt stor för vi pojkar i den ålder vi var i, men vi spelade också brännboll där på idrottslektionerna, och hittade man rätt med brädan man slog med försvann bollen långt in i storskogen, och man hann runt planen, om det så skulle behövts flera gånger. Tant Inga var alltid med oss, de två lagen hade gula och blåa band på oss som visade vilket lag vi tillhörde.
På våren innan vi slutade för året var det vanligt att vi städade upp runt om skolan, plockade kvist, krattade bort det löv som vi kunde få med oss, ja vi gjorde det väldigt fint för den klass som senare på hösten skulle komma dit.
Det fanns annat som vi roade oss med, Algot Frisendahl hade en personbil stående inne i en lada som låg strax intill skolan. Vi tog loss en bräda från väggen och sedan kunde vi koma in till den ensamma bilen och göra den sällskap, Det kändes härligt att få sätta sig vid ratten och låtsat köra, och för mig var det första gången som jag satt i en bil, och det  kändes verkligen härligt att låtsas köra den, den stod ju uppallad utan hjul, för det här var ju under andra världskriget och däcken på bilen hade Algot säkert fått lämna till det Svenska försvaret. Sedan vi lessnat gick vi ut samma väg, stängde brädan så att ingen såg att vi varit där.
På hösten och våren var det synd om Mildred, hos skulle  ta sig över Fjällsjöälven vid Kilåmon, men på hösten innan isen riktigt lagt sig kunde hon inte ta sig över och det var lika på våren, då fick hon vara hemma och hon kanske tyckte det var skönt, ja det fanns vissa problem som dagens barn aldrig kommer i närheten av.
Sedan vi tredjeklassarna kommit överens om att vi inte skulle vara slavar, kunde vi leka med dem och vi hade väldigt skoj tillsammans.
Men säg den glädje som varar beständigt, våren kom och det blev dags att avsluta för året, sedan vi gått klart fjärde året var det dags att börja femma och sexan i Åsmon, den skola som Åsa nu har övertagit, och livet fortsätter för den gamla skolan. Det var ju vid den skolan som Kägelrundan började, då var de tävlande betydligt mindre än vad den skulle bli med tiden.
Målvakten Jorma Hansson.
 Det finns en önskan om att få veta lite mera om Jorma Hansson, som var målvkat i Åsmons IF, samt om Sven Olof Larsson, centerforvard i samma klubb under -60 talet. Jorma minns jag som person,men inte som målvakt,såg en match när jag var hemma en helg, bodde annars i Vindeln med min familj, och där jag även hade mitt arbete. Det enda jag vet om Jorma är att han hamnade i dåligt sällskap, med bl.a. den Pettersson som kanske var Palmes mördare. Jorma förolyckades på Fjällsjöälven, när han en mörk vinternatt skulle korsa älven, men körde ner i en vak och drunknade.
Sven Olof känner jag då bättre eftersom vi gick i skolan två år tillsammans. Det syntes redan då att han kunde bli en bra fotbollsspelare med rätt träning. Vi spelade matcher tillsammans, dels i skollaget och sedan i A- laget. Men han kunde likväl blivit en mycket bra målvakt, det visade han sedan han varit i Västerås och på ASEA gjort motstånd ett år. Där hade han spelat målvakt i ett handbollslag, och när han återvände till Åsmon så blev han en självklar målvakt. Men han trivdes nog inte så bra med det jobbet, därför började han spela center, och blev en hårdfjällad nöt för motståndmålvakterna.
Sedan blev det ÅSK som roffade åt sig godbiten, och jag minns hans första match för den nya klubben. Han var ju för de andra lagen en okänd spelare varför han fick mycken mark att springa på,  han gjorde fem mål under den matchen och det skrevs mycket i tidningarna om honom, men han blev mera påpassad i de kommande matcherna, och några fler fem mål i en match blev det inte. Men även om han inte riktigt kunde konkurrera med Uno Lundin så tillförde han laget väldigt mycket.
Måndagen den 11 november
Den kalla vintern 1955.

                            

 

 Jag jobbade vid Graninge AB som skogspraktikant 1954. Tanken var att så småningom bli skogvaktare, vilket var ett aktat yrke inom det norrländska skogsbruket. Men att komma från en liten skogsby var det något av en svikare att börja studera för att bli

”något.” Timmerhuggning och jordbruksarbete samt lite ströarbete då och då skulle väl även duga för mig. Men jag brydde mig inte så mycket om det, redan som femtonåring hade jag bestämt min yrkesbana. Vilken jag som färdig skogvaktare innehade i 35 år.

Nu hade jag jobbat som praktikant på flera orter, men denna gång hade jag hamnat i Sjöbotten , en liten by några mil väster om Sollefteå. När det var barmark bestod det mesta arbetet av röjning plantering och annan skogsvård, men sedan vintern anlänt gällde endast timmerhuggning. Nu hade jag blivit befordrad som virkesmätare vid en större avverkning och skulle förutom aptering av de större träden även svara för inmätningen av det under dagen huggna virket. Ett roligt arbete, där det först gällde att köra ut huggarna till avverkningsplatsen och sedan fortsätta med det som jag egentligen skulle göra resten av dagen.

Hösten hade börjat som kall och snöig, men allteftersom vande jag mig. Att det under november månad var det sällan under trettio grader kallt bekymrade oss inte. Någon vilkoja fanns inte utan vi gjorde iordning en rejäl eld som fick brinna hela dagen, och där vi för övrigt intog våra matraster. Det gick, men nog var det kallt på den sida där värmen inte nådde.

 Hade det varit kallt förut var det inget mot det som skulle komma.

En dag fick jag förfrågan om jag ville ingå i ett tummarlag i Backe. Vi skulle vara tre män som skulle mäta in allt virke som höggs och kördes ner till närmaste avlägg vid någon minde älv eller vattendrag. Virket av upplagd på torra stockar som kom så högt från marken att det inte hamnade i vattnet som brukade stiga på sjöavläggen.

En liten koja mötte mig där Backe, som värmdes upp av en liten spis.

Det var dagarna efter jul som jag började mitt nya arbete. Mina arbetskamrater var, 19 och 17 år. Själv var jag nitton. Nu skulle vi tre ombesörja all mätning av det virke som kom fram. Att vi var unga syntes på huggarna, de trodde nog inte att vi skulle klara av jobbet, för andra tummare var betydligt äldre än vad vi var.Men det kom ofta kontrolltummare som gjorde stickprov för att se till att vi kunde vårat jobb.

Julveckan hade varit mycket kall, inte en dag under trettio grader hade uppmätts. Och när jag anlände till Backe var det fortfarande mycket kallt. Men vi klädde på oss ordentligt, men det var mest synd om den stackare som  skulle klippa in alla rop på nålkortetet med den lilla kalla ståltången. Det var ett nytt system som skulle provas denna vinter. Tidigare hade allt uppmätt virke antecknats i en pärm, men det här nya skulle underlätta och förbilliga för bolaget.

För varje nålkort som klipptes skulle dels huggarnummer in, valör på stocken, kvaliteten på den och tjockleken på både början och ändan klippas in. I genomsnitt blev det tolv hål för varje stock. Oftast brukade vi mäta in drygt tusen stockar dagligen. Snabbt skulle det klippas för någon väntetid mellan ropena skulle det inte finnas. I början var det lite knepigt att komma i rätt balans med varandra, men efter någon vecka hade vi lärt oss hur allt fungerade.

Virket var nerkört till närmaste vattendrag och dit fick vi ta oss med skidor, några spår sedan tidigare fanns det inte.

Nu började kylan tillta, snart var det vanligt att det var förtio grader om dagarna. Sämst var det med matrasterna, någon eld kunde vi inte göra upp eftersom det endast var rått timmer som avverkades. Men något att äta måste vi ju ändå ha, vi satte oss på en timmerskota och försökte värma upp de frusna smörgåsarna i händerna samt blöta upp dem i det lilla kaffet som vi hade med oss, vilket inte var mycket. Vi frös mycket under den vintern, och specieleet den som stod och klippte nålkortena. Men vi höll dagarna, som regel började de när ljuset anlänt och slutade när mörkret omslöt oss. Då fick vi bege oss hem efter en nästan osynlig väg till den jeep som vi hade parkerat så nära avlägget som möjligt. Vi var alltid orolig för att bilen inte skulle starta, hade detta hänt hade vi haft flera mil till närmaste bebyggelse.

Kylan den bara steg och steg och nu hade vi passerat förtigradersstrecket och började närma sig förtiofem graderna.

Vi hade som vana att alltid anmäla oss hos vår skogsfaktor så han visste att vi fanns kvar och hur långt vi hunnit. Sällan att vi var på samma ställe i två dagar, utan vi fick byta allteftesom avläggena fylldes.

Nu hade det blivit så kallt att vi inte hade mera kläder att dra på oss, utan vi halvfrös hela dagarna, men det konstiga var att den som stod och klippte nålkortena inte frös mest, och ändå hade han enbart gummistövlar på fötterna, medan vi andra hade riktiga laddor. Men vad hjälpte det mot denna köld, det var ju inte bara kylan utan desto mer den vind som snådde där vid sjöarna. Som tur hade jag skaffat mig en rar tös där i byn som värmde mig om kvällarna, men det var sämre för de andra.

En morgon när vi vaknade var det svinkallt i kojan, en titt på termometern visade att det var –10 grader, inomhus. Kaffekannan var det bara is i. Men det gick ganska fort att värma upp den lilla kojan och så hade vi ju inte så lång tid som vi skulle vara där innan vi åkte ut på arbetet.

Vi åkte till faktorn som undrade om vi tänkte ge oss ut även denna dag. Han upplyste oss om att det vid järnvägsstationen där det fanns en riktig mätare hade uppmäts –52 grader. Nu förbjöd han oss att ge oss ut och tumma, däremot skulle vi åka till Rossön och hämta hem lite mera torr ved till oss. Då kände vi att det var kallt, vid varje steg tappade vi andan och det tog en lång tid innan vi hade lastat vedlasset. Värmen i bilen fick kupen aldrig varmare än –5 grader.

Men så i mars vände vädret, det blev solklara dagar, våra vita ansikten förvandlades till en fin brun färg, och innan säsongen var över fanns det nog ingen som hade en sådan fin brun färg i ansiktet som vad vi hade.

Inte hade vi farit illa av den stränga vintern, vi mådde som småprinsar och när vi sedan fick beröm av ledningen för det tappra arbetet i utfört under vintern, ja då var vintern räddad. De andra pojkarna slutade när vinterarbetet var över medan jag blev kvar några månader, då med inmätning av sommarhugget virke.

 

Kortet taget när vi träffade ett annat tummarlag, namnen har jag glömt bort.

Men vi som kämpade så tappert i vinterkylan heter Sven- Erik Persson, Karl
Skolbygge kring 1924.
Hur många minns när Åsmons skola byggdes ? Det var inget självklart val av plats att den skulle byggas i Åsmon. I början planerades det att den skulle byggas i Krånge, och då på våran fastighet. Projekteringen var klar, det fanns käppar överalt som visade hur de hade tänkt sig att bygga. En bro över Fjälsjöälven skulle byggas för transport av skolbarn bl.a. och vidare hade min far fått förfrågan om att bli vaktmästare på skolan. Vi i byn såg med förväntan på att bygget skulle påbörjas, för kom en skola till byn skulle det bli en massa mindre företag som skulle följa efter. Men tyvärr blev det inget utav, skolan kom att byggas i Åsmon, och det var ju den bäst belägna platsen. Men man ser hur man såg på saker och ting på den tiden, ingen hade en tanke på att landsbygden skulle bli en örtagård med sälg, enstaka granar och björkar och en riklig mängd av sorkar som kom att trivas i den lösa jorden som tidigare varit plöjd, och där det nu växte högt gräs som skyddade sorkarna från anfall uppefrån. Och vem kunde ana att forsarnas tystnad skulle bli en dödsstöt för inlandet, vem ville bo på den plats där man tidigare inte hört forsen, den bara fanns där och gav människorna lugn och ro, inte förren forsarna var tysta hördes tystnaden som uppstod när fors efter fors tystnade.
Om femtio år skulle jag tro att det inte bor många människor på landsbygden, det kommer den nya järnvägen som byggs vid kusten se till, när också Forsmo - Hoting banan plockas bort, ja då är det fenito. Och den jordbruksmark som inte är brukad blir skogsmark efter att den under tre år inte är brukad. Och skogsmark skall enligt skogsvårdlagen vara beskogad med rätt trädslag, inom tio år. Att inte Skogsstyrelsen ännu inte reagerat, är säkert bara ett sätt att få bort de fåtal bönder som ännu försöker leva på det som vår mark producerar. Men när det är slut på dessa idealister, ja då kommer all mark att planteras, och då rör det sig om tusentals åkermark som har blivit skogsmark. Vill en bonde börja bruka en åkerlapp som legat i träda i mer än tre år, skall länsstyrelsen bevilja dessa att de får eller inte får bruka marken som åkermark, och gissa vem som kommer att segra?
Minnen av en underbar lärarinna...

Då vi skulle börje tredje åre på skola höle vi att dä skulle komma än ny lärarinne från Stockholm,å hon skulle vi fo som lärar.

Va vi gruve för a,tänk om hon va like elak som döm andren som hadde vöre förut.

Döm som va äldre än vi skrämdes,nu skulle vi fo na elakt,för i Stockholm fanns dä bäre elakingar,sa döm.

Först dan då vi korn te skola i Möfle va vi va föndersam på´a.

 

Så kom a då.

In genom döra kom än lit´n jänte,tyckte vi.Hon könne´t  inte vära na mycke äldre än vi.

Ljust fint ,lite krullet hår,hadde na,smäl om mejja å inte na lang heller

Hon såg ju ut som än docke,å hon skulle bli voran lärarinna.

A så börja å täla,men hon täla på ä sätt som vi inte hadde hört förr.

Sen hon tälat färdet geck a rönt te oss å hälse,vi feck täla om va vi hettä, minns jäg. Hon va så vacker att vi rektet rodna för a.

Dä va hennes förste rektege ärbete,sa a,å hon hoppades att vi skulle komma bra övrens.

 

Dä va dä bäste som hänt oss bårn,å fo´a som lärare.Dä geck så bra å förstå dä hon velle läre oss. Å åldre elak vart a .Bäre lessen eblann då vi intä va rektet snäll.

Vi vart himbjuden te a nan kväll då å då.  Hon  bjö a på na gött å döppe,å eblann hadde hon än kamera som hon tog kort vä.

För att vi skulle bli bra i skola satte hon stjärner på skrivninga som hon tyckte va bra.

Va ä  mycke bra vart ´ä än guldstjärna,va ä inte så bra könne   bli ´n silverstjärna. Men eblann vart ä ingänting, då vaä dålet.

Å stod ä Bra efter,ja då va lyckan fullkomlig,för oss bårn.Dä könne å stå myckä bra eblann,ja då svimme vi.

På rättskrivninga gjole hon så att döm tå pojka å jäntern som hadde ålle rätt feck än chokladkaka.

Å vi som åldre äte töcke,gjole ållt för å fo ålle rätt.Vi läste å läste så dä stod härliga ting,runt oss.

Inte satt hon inne på rastern inte, som döm gör nu förtin ,näe då geck a ut te oss för å se tell att vi inte gjole na odögder.Eblann va hon vä oss å lekte å,ja hon va hemsk ovanlig, å  ä dänne gjole ju att vi vart hemsk snäll emot a,ingen tå oss velle göra na lessen på nanting.

Hon hadde skidtävlinga för oss,å andre tävliga som döm andre klassern åldre feck ha.Priser hadde na å skaffe te oss,å vi feck även mjålk å bulla då vi kom i mål.På åll ä sätt uppmunta hon oss,hon gjole oss nog myckä bätter än va vi va.

Då skola tog slut varä så vi velle grine då vi va tvöngen å lämn´na.Hon hadde ju vöre så hemsk fin mot oss,å så mycke vi lärt oss tå a.Inte bäre från böckern,nä dä bäste lärde hon oss nog då hon feck oss att försöke leva som hon ,då vi vart vöxen.Ja hon sa inte dä te oss,men vi förstod att hennes sätt å leva va nanting å ta ätte.

Nu då vi hadde klassträff förtifem år senare feck vi träffes ållehop egen å tänk att då feck vi danse vä a,nanting som vi hadde önske då vi geck i skola

.Å tänk att hon velle från förste dan bäre vära Tant Inga vä oss, inte nan fröken inte.

Trots att hon hönne bli sjutti år den dan vi hadde klassträff så såg a like grann ut som då hon förste dan kom i te oss i Möfle.A like fin ä a som då.

Men dä var hämskt könstet än dän dan då jäg feck hörä att hon haddä dött. Nanting inom mäg geck sånt´n dän dan. Men döden tellhörde ju det sista i livet, dä haddä na lärt oss.

 

En kos lyckliga stund här på jorden.

 

Tore höll på med att bära in vinterveden till vedboden, när han blev avbruten av sin mor som kom till honom. Han såg genast att det var något ärende hon ville att han skulle utföra. Han stannade upp med sitt arbete och så fick han beskedet.


Han och syskonen var aldrig ovilliga att hjälpa till där hemma, de tyckte alltid att det var roligt att kunna vara till nytta, men det som han nu blivit bedd att utföra var nog det värsta som han visste.

- Jo, började hon. Rosa, våran ko är på "löpen" och måste komma till en oxe med detsamma, och nu vill jag att du och Elsa tar kon och går till Näslunds i Kilåmon och får det undanstökat.

Tore visste att det inte var lönt att försöka komma med några bortförklaringar, det var bara att göra sig beredd. Han såg att Elsa redan hade gått bort till kon med en grimma och börjat koppla fast henne.

- Ni får en femtioöring, sade mamma så kan ni gå in på affären i Kvarnån och köpa lite karameller då har ni något gott att suga på under promenaden.


Det var en sträcka på sju kilometer som de nu hade framför sig efter den grusiga landsvägen, innan de nådde fram till platsen där oxen fanns. Och det värsta av allt var att Tore visste att de skulle träffa skolkamrater under den vandringen, kamrater som skulle skratta och göra spe över deras tillvaro.

Om det ändå funnits någon närmare som ägde en oxe , men den som de i vanliga fall brukade besöka hade blivit sjuk och därför fanns det ingen som ägde någon duglig oxe närmare.


Elsa tog repet och själv gick Tore efter med en käpp som han skulle påskynda kon med. För hon gjorde sig då rakt ingen brådska. Hon skulle bara veta vad som väntade henne tänkte Tore, då kanske hon hade haft lite mera bråttom. Men som saken nu var så var det endast det saftiga gräset som växte i dikena som intresserade henne. De fick hela tiden köra på,både med käpp och rep för att få henne att förflytta sig en bit då och då. De träffade cyklande personer som de kände och några bilar som tutade glatt, mötte de under resans gång. Tore vågade inte titta upp när de mötte någon, rädd för att bli igenkänd. Han viste att han nästa dag på skolan skulle bli utfrågad av nyfikna kamrater varför de var ute och promenerade med kon, varför tog de inte hunden i stället och liknande frågor.

Men undrade Tore, varför var det bara barnen som måste ge sig iväg med kon när de blev på " det där viset," aldrig att det hände att en vuxen gjorde det, nej det var alltid barnen som fick utföra detta ”skamliga” arbete. Men det var ju inte första gången som de gjorde det så det måste gå även denna gång.


Efter en evighet så skymtade de gården där det skulle finnas en oxe, men var de nu hemma tro, eller hade de gjort resan förgäves ? Någon telefon att ringa med fanns det ännu inte så det var bara att chansa.

Äntligen var de framme, de hade sett tjuren som frustande stod inne i ett hägn och blängde på dem. Han såg riktigt folkilsken ut och de båda barnen blev väldigt rädda när de såg hur tjuren stod och sparkade med framfötterna och fradga rann ur hans mun. Tänk om han kom loss och anföll dem, vad skulle de då göra ? Det hade deras mamma inte sagt något om.


Så kommer en gammal tandlös gumma tultande nerför trappan, hon går mot dem och undrar vad de är ute i för ärende. Stammande försöker Tore berätta om att det var mamma som skickat dem. Gumman hade förstått vad deras besök bestod utav och skrattade gott medan Tore talade.

- Då får vi binda fast kon där vid väggen säger hon, så hämtar jag oxen. Det här skall vara fort överstökat. Hon går till den vilt frustande oxen och fäster en ring i hans nos, binder sedan ett rep i ringen och så ropar hon  till barnen.

-Håll nu fast kon när oxen kommer, och du Elsa ta den långa pinnen och för svansen åt sidan så att oxen kommer in i kon. Jag håller oxen i repet så att han inte springer omkull kon.


Så öppnar gumman grinden och hon har all möda i världen att hålla fast oxen när han flåsande med böjd nacke närmar sig kon. Något rött långt hänger ner från hans mage, barnen har aldrig sett detta förut och blir mycket rädda.

Elsa för nu den långa käppen mot kons svans och viker undan den när oxen kommer. Med ett vrål hoppar oxen upp på den, vid det här laget rädda kon, men kommer lite på sidan så hans röda grej hamnar på sidan på kon. Han ramlar av kon och nästan stjälper henne. Tore som håller i kons huvud är alldeles likblek av rädsla, det var mycket nära att oxen hade hamnat på honom när han ramlad av kon.   

- Vi får göra ett nytt försök säger gumman och drar tillbaka oxen. Han är kanske ännu mera upphetsad nu och kastar sig åter över den vettskrämda kon. Nu kommer den röda grejen in i kon och med ens är allt över. Oxen är nu from som ett lamm när gumman leder honom tillbaka till hagen.

-- Nu tog det rejält, skrattade gumman. Men ni får gärna komma tillbaka  om det misslyckades, säger hon till de rädda barnen.

De är båda omtumlade över det de bevittnat, men hur i fridens namn kan det bli en liten kalv inne i kossans mage av att oxen hoppade upp på hennes rygg ? Det undrade de båda barnen länge över, men kanske att mor och far gjorde likadant de också , ja det blev mycket att fundera över på hemfärden.

Nu var kossan inte lika intresserad av att äta från dikena längre, hon verkade mera intressera över att komma hem. Så hemfärden gick dubbelt så snabbt och nu hade de turen att inte träffa någon bekant . De var mycket nöjda när deras mamma skröt över hur duktiga barn hon hade.

Av femtioöringen hade de köpt femtio ett öreskola och det fanns fortfarande några kvar i deras fickor när de kom hem, dem skulle de spara till nästa dag.

Både Tore och Elsa förstod att det var mycket som de ännu inte visste så mycket om.

Måndagen den 11 november

 

 

                           Moflo kungen

 

 

 

 

I sanningar och sägner från Ådalsliden, berättar Paul Lundin om en person som kom till Moflo och under sin vistelse där helt kom att förändra den lilla skogsbyn.

Vad skall det bli av Svenning,undrade fadern Mårten Svensson sedan sonen ännu en gång visat sitt hetsiga humör därhemma.

Inte bara hetsig,även envis och tjurig var han. Ja fadern skakade på sitt huvud när han tänkte på vad som kunde vänta sonen den dagen han skulle lämna hemmet

Men det fanns även många andra sidor hos Svenning ,han var mycket hjälpsam mot andra och framförallt mot de som han ansåg svagare. Och i skolan visade han ett mycket gott läshuvud, och fick även beröm för sin hjälpsamhet .Ja hur många sidor fanns det egentligen hos hans son, och vilken sida skulle komma att dominera?

Svenning Mårtensson som sonen var döpt till, föddes i den lilla byn Näs i Anundsjö socken i mitten av 1750. Som vanligt var hos barn som var födda på ett bondehemman fick han tidigt börja hjälpa till med olika arbeten i hemmet. Men han var inte intresserad av det direkta arbetet på ett jordbruk utan hans mesta intresse bestod i att läsa. Fadern som var en förståndig far lät honom därför börja studera när han uppnått den åldern.

Efter slutad skolgång satte hans far honom i skola i Härnösand för där skulle han få möjlighet att utnyttja sin energi och sin intellektuella sida. Vid inträdet på skolan tog han sig släktnamnet Näslin, efter hembyn, och bytte ut Svennis till det enklare Sven. Nu hette han Sven Näslin i fortsättningen. Under de två första åren gick allt mycket bra för Sven, men så kom den dagen när han tog parti för en kamrat som han ansåg blivit förfördelad på skolan. Det blev omedelbar relegering från skolan, och i blygsel för sin familj åkte han inte hem ,utan begav sig till Moflo där han hade några avlägsna släktingar som han fick tillfällig bostad hos.

Han hoppades att det behövdes någon dräng hos någon bonde, så att han kunde försörja sig för en tid åtminstonde.

På hemmanet Moflo nr.2 bodde hans släkting, och han hade tur för hos honom behövdes det hjälp, varför Sven fick arbete där. På sin fritid började han med lite skogsaffärer och med den framtids tro han ägde började han köpa mindre partier skeppsmaster, något som var mycket eftertraktat ute på världsmarknaden .

Skeppsmaster var gjorda av enormt stora tallar som skulle hålla en viss längd och samtidigt skulle de vara fyrkantiga. Detta gjordes med en speciell yxa som de då använde och bilade av trädet med.

Eftersom skogsvaror av allmogen ansågs som värdelösa ,köpte han för lite eller ingenting och sålde dyrt. Det färdighuggna virket flottades senare ner till kusten där det lastades på fartyg för vidare transport till sina köpare.

I första stadiet var han ensam med affärerna ,men lyckades få sin släkting intresserad, varför de kom att bli kompanjoner.

Affärerna gick bra, mycket pengar flöt in till dem. Men trots att detta arbeta tog en stor del av toden i anspråk fortsatte han ännu en tid som dräng.

Det var nu inte bara virkesaffärer som han sysslade med utan också annat som han visste att det skulle bli vinst utav.

Vissa år när det var ett gott skördeår kunde han köpa upp mängder av säd, framförallt korn, som han sedan lagrade upp för kommande tider, för han visste att det var vanligt att det blev nödår efter ett bra år. Då sålde han sitt förråd till det dubbla priset och gjorde sig en god förtjänst. Men de fattiga som inte kunde betala, dessa hjälpte han. De fick den säd de behövde utan att betala och han kunde även skänka de mest fattiga pengar.

 

I den andra ändan av byn bodde Moflos storbonde nr.1 Anders Kristiansson som även var kyrkvärd och betraktades med vördnad av de andra byborna. Hans dotter Magdalena var tre år äldre än Sven, de hade träffats av en slump och blivit förtjusta i varandra. Men när Sven uppvaktade Anders och anhöll om dotterns hand fick han ett hån skratt till svar, med ett tillägg "Kom tillbaka när du äger skjortan du bär på din kropp, då kan vi resonera".

Trots att Sven ilsknade till, behöll han lugnet, lämnade rummet med skrattet ringande i öronen ,tänkte att det dröjer inte så länge tills vi ses. Affärerna gick bara bättre och bättre för Sven, för storbonden den dryge Anders Kristiansson gick det däremot sämre.

Det blev konkurs och en dag var auktionen ett faktum. Anders fick nu se sitt burgna hem gå under klubban och inte blev det bättre när det visade sig att den nye ägaren skulle heta Sven Näslin.

Nu behövde han inte fråga storbonden om hans flicka, deras kärlek hade varit riktig, nu gifte de sig och den 9jan.l774stog bröllopet. De fick tre söner under äktenskapet, men endast en av dem synes ha fått faderns egenskaper och skulle också omsider överta föräldragården.

Nu var Sven kungen av Moflo, han skulle under några år  sätta sin prägel på byn. En stor slottsliknade byggnad uppfördes allmänt kallad, slottet.

Där inrättades en skolsal, den första inom socknen ,i de övriga lokalerna bodde Sven med sin familj.

Nu invaldes han som nämndeman och ordningsman, och kom med i stämma och som kyrkoråd. Förmögenheten växte alltmer, avundsjukan frodades, men själv förändrades han inte. Av sitt överflöd skänkte han till de verkligt fattiga och behövande.

Förutom sina affärer arbetade han mycket med att organisera skolväsendet, han arbetade med att förbättra de dåliga vägar som fanns och var självskriven i delegationer som kommunen sammanställde till landshövding eller biskop.

Han tillförde sin bygd mycket, men hans hetsiga humör gjorde också att många tillfällen till goda affärer gick om intet.

Sven ångrade aldrig att han lämnade sin skolutbildning i Härnösand, han visste med tiden att han fått uppleva den riktiga lyckan den dagen han lite skamsen kom till denna by för länge sedan. Att allt sedan gick så bra för honom berodde inte enbart på turen utan kombinationen med hans personlighet hade gjort allt detta möjligt för honom.

Han var en nöjd människa den dagen 1835,när han som 85-årig lämnade detta jordiska och överlät fortsättningen till sin son Mårten.

Men sonen var inte lika duktig som sin fader för endast fyra år senare hade han kommit i ekonomisk knipa, men då kom den äldste sonen Anders till hans hjälp och övertog hemmanet. Och han var mera lik sin fader och snart hade han gjort hemmanet till det som det en gång hade varit.  Men han var inte bara bonde utan även en duktig finsmed som bl.a. tillverkade finsmidet till nuvarande Ådalslidens kyrka. Men även kommunala uppdra hade han, då som sexman och ordningsman och medlem i stämma och kyrkoråd.

Brodern som han övertagit hemmanet av blev torpare i Krånge där även en av hans bröderna fanns.

A

Måndagen den 11 november
             
                 Vinterstabacken.
Gunter Magnusson ringde en kväll och undrade vaför namnet på backen från Krånge till Kvarnån fått namnet Vinterstabacken. Hade inte funderat så mycket på detta förr, men nu började jag efterforska om det fanns någon som kunde ge besked om varför den fick det namnet. Kjell Lidgren trodde sig vet veta om varför backen fick det namnet, och det Kjell inte vet är inte värt att veta.
Jo namnet Vinter är helt enkelt vinter, sedan tillkommer sta, och det betyder att  hästar stannar när  lasset är för tungt, då  vet vi i vad Vinterstabacken egentligen betyder.Det är en lång och brant backe, skulle jag tro attde flesta tycker om man bara promenerar uppför den. Förr när all transport skedde med häst så vägrade de helt enkelt att gå med tungt lass uppfför den branta och långa backen, om det var för tungt lastat.
Men det finns ju flera konstiga namn, t.ex. Oxvolmen, den lilla ön strax ovanför Lillängsforsen, dwen ägdes av tio brukare i Krånge och det lilla hö, två hässjor, fick slås vart tionde år av var och en av delägarna.och Bollstäbacken, hur har dessa namn tillkommit och varför dessa lite besynnerliga namn. Den backen tillhörde mitt föräldrahem och tänk så många gånger jag och mina syskon hade en tävling om vem som sprang fortast uppför, då den brukade slås och sedan på hösten betas av korna så var det en vacker backe, inte som nu igenväxt med slyskog. Endera har backen blivt brantare, för i dagens läge skulle jag inte ens gå uppför den.
Kanske någon vet, om utifall det skulle vara så, ring och berätta, för jag grunnar och har så gjort i många år, utan att jag fått något svar.
 
Måndagen den 11 november
                               Vilket jäkla smäll!
Känns det igen, men faktiskt härstammar han från Salsjön på sin moders sida. Men det var inte det jag skulle skriva om, nej en liten berättelse om hur Kjell och jag tillbringade fritiden när vi var barn.
Ovanför tomten där Kjell bodde fanns en stor sten och Kjell hade många funderingar på hur man skulle få bort den.Vi förstod att krut och dynamit behövdes till detta, men hur skaffar två trettonåringar detta? Kjell berättade att han visste var han pappa förvarade krut och tändhattar samt stubintråd. Vi beslöt att låta dynamiten vara, det kanske räckte med krut och en tändhatt för att flytta stenen. Sagt och gjort, en kväll var Kjell ensam inne, nu passade han på att låna några dm. stubintråd, några tändhattar och så krut.
Hans mamma skulle bort en kväll senare, då var det passande att ta bort den stora stenen. Vi fyllde en paatron med krut, stack ner stubintråden i patronen och klämde fast den med en tång. Allt hade gått väl, nu var det bara att invänta att Kjells mamma åkte bort då skulle den stora smällen komma.
Äntligen åkte hon och vi var fria att utföra dådet. Vi placerade patronen inne i ett hål i stenen och såg att fanns två stora granar fem meter bortom stenen, det passade oss fint, för så mycket längre skulle vi nog inte hinna springa med den korta stubintråden.
Kjell ställde sig bakom granen och jag tände eld på en tändstcka, och snart började det pysa i stubintråden. Snabbt som en vässla sprang jag till granen och inväntade smällen, men inte hände det något. Vi väntade nog en halvtimma innan vi vågade oss fram för att kolla.När jag tog upp patronen så hade stubintråden lossnat och befann sig utanför patronen. Snopna blev vi allt, och nu hade vi ingen stubintråd kvar så det fick bli ett snopet avbrott på den jäkla smällen. Men vi bestämde att nästa gång skulle vi ta några dynamitgubbar, då skulle stenen säkert bli till småbitar.
Men tack och lov hittade vi ingen dynamit så än i dag ligger stenen kvar och inväntar en snar förflyttning, men frågan är om det kommer att hända.
Måndagen den 11 november

                                 Den bortglömda tjärnen.

 

     Ola tjärnen, belägen vid Kilforsberget, är nog den mest bortglömda tjärnen i hela landet.

Endast ett fåtal personer känner till den, och inte så konstigt med detta eftersom den ligger placerad djupt nere mellan två bergsknallar vid Kilforsberget, med en oländig terräng runt om den.

Eftersom den inte syns ens när man kommer alldeles i  dess närhet, har den fått leva sitt ensamma liv.

Många sagor eller skrönor fick jag mig berättad  om Ola- tjärnen när jag var barn, blev nog skrämd så jag sökte mig aldrig dit.

Det berättades om att det fanns ett odjur därnere i tjärnen, ingen hade sett den,

endast konstiga saker hade inträffat därnere, de fåtal gånger någon vågat besöka den.

    För två år sedan skulle jag äntligen söka rätt på den. Vägen från bergsknallen och ner, en sträcka på ca. tvåhundra meter, tog mig två timmar. Stora stenbumlingar,oerhörd snårig vegetation, var det som mötte mig, på vägen ner. Och så brant, nästan rakt ner.

Men vilken oas som mötte mig därnere. Tjärnen var ca. femtio gånger trettio meter stor, vattnet var alldelels klarblått, trots djupet som var femton meter där jag mätte, syntes bottnen helt klar. Röda näckrosor fanns lite här och var, och en vegetation som jag tidigare aldrig mött, något trolskt var det över detta. Jag satte mig på en sten och vilade, samtidigt som jag hade gjort min kamera i ordning. Länge satt jag så och bara njöt av det underbara, några fiskar gjorde några hopp och fångade en fluga eller vad det nu var, annars var allt alldeles lugnt.

Plötsligt hörs ett konstigt ljud från tjärnen, snabbt tittar jag mot platsen med kameran skjutfärdig, ser stora ringar som letar sig upp från vattnet, och seglar upp mot skyn. Jag får en känsla av att tjärnens vatten försvinner uppåt skyn och mycket riktigt, tjärnen blir allt mindre för att till slut vara helt tömd. Den fisk som finns i tjärnen, ligger nu på den dyiga bottnen och flämtar efter luft. Men på samma gång hör jag hur vattnet kommet tillbaka utför berget med en våldsam fart och snart är tjärnen fylld igen. Bara ett enda kort hinner jag ta, jag blir alldeles för ställd för att bry mig om min kamera.

Så blir allt som vanligt igen, fåglarna som hade tystnat börjar åter kvittra, ja det är som om inget har hänt.

Men jag känner att jag upplevt något som inte många kommer att åter få uppleva, och för mig blir allt som en overklig dröm.

På hemfärden satt jag fundersam och tänkte, det finns nog mycket som vi människor inte har svar på och det är nog detta som gör det så skönt att leva. Platsens läge kommer jag att berätta för min dotter så att den inte kommer att bli alldeles bortglömd, för någon fler yppar jag inte dess läge.

Text och foto : Ingvar Norlin

Måndagen den 11 november

                                    Opel Olympia –37:a.

Året var –54 och jag hade arbetat som skogspraktikant vid Graningeverken och bott i Sjöbotten. Under vintern hade jag tagit körkort, vilket gick bra efter två timmars körning. Det kostade 286:- .

I rena glädjen över att lyckats med körkortet beslöt jag mig för att återvända till Sjöbotten. Någon buss gick inte utan jag beslöt mig för att lifta, det rörde sig om en sträcka på ca. två mil.

Men inte kom det någon bil efter den lilla skogsvägen, magen började kurra och mina ben var snart stela som ett par pinnar. Men det var bara att fortsätta vandringen och efter någon timma kunde jag skymta den lilla kojan som var min boplats. Lycklig, trött och mycket hungrig var jag så hemma. Efter lite mat och en stunds vila var jag åter den vanliga människan, men nu hade jag ett körkort vilket inte var så vanligt bland dåtidens ungdomar.

Nu var det sommar och de flesta av min kompisar hade arbetat vid något kraftverksbygge och tjänat stora pengar, körde nu omkring med flotta bilar. Jag som satsade på min skogsutbildning hade tjänat 20:- om dagen vilket knappt räckte till livets uppehälle. En bil lockade obarmhärtigt, men var köper man en bil utan pengar ?

Jag hade en storebror som bodde i Tarsele som ägde en Opel som han prisade. Nu visste han om en som hade en liknande bil som var till salu, men det fodrades en del jobb på den förstås.

Jag åkte upp till min bror och vi tittade på bilen, som sannerligen inte var vacker. Det var mycket rost på den, skärmarna hade på sina ställen lossat från karossen, bensintanken hängde lös. Och däckena var inte mycket att skryta över. Helt nerslitna och på flera ställen fanns det röda bubblor som lyste fram. Något reservhjul fanns inte och domkraft saknades liksom alla andra verktyg. Men den kostade bara 900:- kronor, och jag skulle få delbetala den. Men motorn gick perfekt och det var väl det viktigaste, trodde jag.

Bilen köptes, alla papper ordnade försäljaren så det var bara att ge sig ut i trafiken. Att framhjulen lutan betänkligt inåt förklarade försäljaren bara var för att få en bättre väghållning.

Stolt som en tupp åkte jag hem, för jag visste att min bäste vän Kjell Lidgren skulle hjälpa mig med att få fast skärmarna och med andra tekniska saker som jag inte var så bra på.

När min mellanbror fick se bilen var hans enda kommentar : Dölurad.

Så satte vi igång med renoveringen, stänkskärmarna skruvades fast vid karossen, bensintanken satte vi fast med några vedträn som höll tanken i rätt läge. Men så skulle bilen också få en annan färg än den svarta som den hade. Det blev till att skrapa och borsta, spackla om och om igen innan det var dags för att måla den. Grön färg hade jag inköpt och så påbörjades målningen som skedde för hand. Den blev riktigt fin, i mina ögon. Nu kunde jag även mäta mig med de andra mera välbärgade pojkarna.

Allt var klart tills midsommaraftonen och jungfruresan företogs till Ramsele, kanske, men bara kanske skulle vi finna någon vacker tös som ville åka med oss.

Vi klädde oss helgdagsfina, min bror hade köpt en ny kostym till midsommarfestligheterna och tog på sig den. Men när jag kört en bit såg jag att det rök i baksätet och min bror började hosta enormt och ville att jag skulle stanna. Nog hade jag sett att det fanns hål i golvet, men inte undersökt dem så noga förut, men eftersom den här dagen var mycket varm var även vägen väldigt dammig, och det verkade som om allt damm hade letat sig i bakre delen av bilen.

Min bror pekade på ett av hålen och undrade stillsamt vad det där var. Jag var nu lite sur över alla gliringar som jag fått under resans gång så jag sade i retsam ton att det där är vägen till Ramsele. Då påpekade min bror att den numera var i baksätet på bilen, och på hans kostym. Tala om tacksamhet över att jag bjudit honom på denna midsommaresa.

 Min brors nya kostym var täckt av flera cm. damm. Vi täppte igen de största hålen med några pappskivor som låg i bagaget och så fortsatte vår färd. Men vi stannade inte länge i Ramsele utan åkte hem för att täta golvet.

Plötsligt fick vi punktering och inget reservdäck eller domkraft fanns, men turligt nog  hade jag ändå köpt med mig saker så att vi kunde reparera en eventuell punktering. Nu var det bara att invänta att någon bil kom som kunde låna oss en domkraft, och det blev en lång väntan innan nästa bil kom som kunde hjälpa oss. Äntligen var vi på väg hemåt. Vi plockade fram gamla handskar som vi nu lade på de ställen under däcken där de röda hålet fanns, att det blev lite knöligt att köra sedan gjorde inte så mycket.

Slåttern var nu igång, nu skulle hästen få vila. Jag satte fast släpräfsan i den bakre stötfångaren och så började jag köra ihop höet. Det gick fint, en kort stund skall jag kanske säga, innan bilen började sakna kraft, för att till sist stanna. Motorn gick, men den gick inte att köra. Blacken, våran häst fick sluta sin semester. Och jag kröp under bilen för att försöka finna vad som gått snett.

På den tidens bilar var kardanen inte övertäckt, och i den hade hö fastnat till en hård klibbig massa som inte gick att riva loss. Det blev att lägga sig under det trånga utrymmet och med en Morakniv skära bort bit för bit av massan. Efter två dagar hade jag fått bort det mesta och kunde återigen börja köra med den.

Jag hade en fin sommar med bilen, men dagligen hände saker som jag inte tyckte så bra om. Hur många punkteringar jag hade den sommaren kunde jag inte räkna till.

Under sommaren hade jag huggit timmer, men så kom hösten och jag skulle börja arbeta i Sjöbotten igen. Jag skulle börja en måndag i slutet av september. Kjell som börjat göra lumpen i Sollefteå skulle bli medpassagerare. Vi startade vid fem tiden på e.m. och hade inte hunnit längre än en kilometer då vi mötte en annan bil. Ett stenskott slungades mot Opeln och allt blev vitt. Snabbt slog jag med ena handen genom rutan innan vi hade kört i diket. Nu var det bara fem mil kvar till Sollefteå, - 10 grader kallt och vi var utan bilruta. Det blev till att svepa filtar runt oss och så bege sig vidare. Att det var kallt kan inte överdrivas, men till sist var vi i stan och nu hade jag bara två mil kvar innan jag var i Sjöbotten. Jag var helt stelfrusen, men konstigt nog blev jag inte förkyld.

Veckan som kom gick, jag tog ledigt några timmar på lördagen för att sätta in en ny ruta i Sollefteå innan de stängde. Allt gick bra så länge, men nu började en riktig mardröm.

Jag hade kört en mil från stan när första punkteringen skedde. Nu hade jag skaffat mig en domkraft, men däcket måste ju utav för att jag skulle kunna laga hålet på slangen. Plötsligt kör en polisbil förbi mig. Jag fortsatte min färd och passerade polisbilen som stoppat en bil för kontroll, men jag hade inte kört långt förrän nästa punktering skedde. Samma procedur, och åter kom polisbilen och körde om mig. Nu vinkade poliserna åt mig.

Innan jag kommit hem hade jag haft fem punkteringar, så det var sen kväll innan jag nådde hemmet. Det som förvånade mig mest det var att poliserna inte stannade och kontrollerade vilken bil jag åkte i, då hade jag säkert inte fått fortsätta längre. Men det var inte så noga på den tiden i vilken beskaffenhet bilarna befann sig i. Det var ju också så få bilar efter vägarna då, jämfört med vad det finns i dag. Men hur såg bilarna ut som poliserna stoppade undrade jag många gånger över.

Jag hade nu sparat en del slantar och kunde köpa två nya vinterdäck av en kollega, så punkteringarna blev alltmer mindre, vilket var tacksamt.

Men säg den glädje som varar i evighet. Bilen hade jag under nätterna ställt i ett kallgarage, men att det fanns något som hette kylarvätska hade jag ingen aning om. Och det läckte ju lite här och var från slangarna så det hade inte varit någon mening heller om jag fyllt kylaren med vätskan. Så en kväll skulle vi åter åka ner till Sjöbotten, men döm om min förvåning när jag försökte få ut gilen ur garaget. Det fanns inte en gnutta  vatten i motorn, däremot kunde jag se att det fanns en massa små brickor på motorn som stod öppna.

Det hade varit mycket kallt under natten och vattnet hade helt enkelt frusit till is, och de små brickorna hade öppnats av isen och vattnet hade då runnit ut.

Vi fick försöka ta oss ner till våra arbetsplatser så gott det nu gick, men bilen fick stå kvar i garaget resten av vintern. Något nytt försök att göra den körbar igen fanns inte utan Kjell fick överta den. Vi förstod nu att det var en omöjlighet att återigen göra en körbar bil av den. Men vi hade haft en trevlig sommar, det kan ingen förneka. Men när jag var klar med min utbildning kunde jag köpa mig bättre bilar, allteftersom min lön höjdes. Men de som hade arbetat vid kraftverksbyggena fick det nu svårare. Forsarna var nu utbyggda, deras goda löner var ett minne blott, nu fick de ta de jobb som eventuellt fanns och de hade kommit i den åldern att studera till något yrke var lönlöst.

Nu förstod jag att allt jag försakat som ung inte hade varit förgäves, en utbildning till något yrke hade visat sig vara överlägsen de tillfälliga höga lönerna som man kunde finna under en kortare tid. Men det hade blivit en dålig utbildning för dem som jordbrukare, ingen ville helt enkelt bli bonde. Snart var alla byar utdöda, enbart slyskog växte nu på de tidigare bördiga åkrarna.

Måndagen den 11 november

                 Pehr Nilsson från Krånge.

 

Pehr Nilsson från Krånge en liten by väster om Näsåker föddes 1766 av den rike och mäktige storbonden Nils Abrahemsson. Men Pehr var inte den äldste sonen varför det blev den äldre brodern Abrahamn som kom att överta det stora jordbruket, den dag som Nils inte orkade sköta det hela. Men Abrahamn avled som ung och nu blev det Pehr som kom att bli den nye bonden. Han var en duktig och drivande man, och hade många pigor och drängar som hjälpte honom. Men Pehr var inte bara storbonde utan även man. Han kom att bli förtjust i en av pigorna, en vacker flicka som kom från Resele. Men detta kom fram till kyrkan och han dömdes för lägermål, eller för samlag innan giftermål, vilket ansågs som mycket omoraliskt. Trots detta så blev han efter några år utnämnd till sexman för kyrkan. Ett viktigt och hedrande hedersuppdrag som endast brukade ges till  mera oförlitliga och företroendefulla personer . Men hans sociala bakgrund som storbonde kanske gjorde att han fick förlåtelse för det som han tidigare hade dömts till.

Men han sysslade inte endast med sitt jordbruk, han hade även börjat syssla med skogsaffärer, främst då av bjälkar och  bräder, något som var mycket inkomstbringande.

Men transporten ner till kusten var besvärlig eftersom inga vägar fanns utan det var endast älven som kunde användas som transportled. Och det var inte det enklaste eftersom Ångermanälven bestod av många besvärliga forsar  som skulle passeras. Men det gick för det mesta bra med flottningen för honom, men en dag var olyckan framme och hans båt slog runt i en fors i Resele och de ombordvarande drunknade. Detta skedde den 3 juni 1811. Pehr var vid tillfället 45 år.

Folket i byn drog upp de drunknade på land, men eftersom det var slåtter så grävde de ner de drunknade vid stranden för att vid slåtterns slut frakta dem till begravningsplats som låg en bit därifrån.

Under slåttern lär en ung flicka en kväll gått ner till den provisoriska gravplatsen och med en räfsa kört den kraftigt ner på de begravda kropparna och utropat ” Statt upp gubbe och stå för dina gärningar ”, det skulle ha varit den flicka som Pehr skulle ha förfört, när hon arbetade hos honom som piga.

När slåttern var slut skulle några utsedda personer frakta de drunknade personerna till begravningsplatsen. Men stanken var så outhärdig, enligt gamla sägnen, så de grävde bara över personerna och fyllde kistorna med sten, så att tyngden skulle vara likvärdig med personerna, som skulle legat där.

Pehr efterlämnade änkan Greta samt tre barn. Men de två äldsta barnen dog i unga år så det blev den yngste sonen Pehr Pehrsson som kom att överta det burgna jordbruket. Han fortsatte med jordbruket och virkeshandeln i samma anda som sin fader och kom att göra det rika jordbruket ännu rikare. Han dog 1887 och blev 87 år gammal.

Måndagen den 11 november
Så är det om man är olydig !

Kjell hade " lånat " krut av sin pappa, han kom en kväll till mig och visade sin fångst, och undrade vad vi skulle göra med fångsten.
Det bästa var att tända eld på det hela och eftersom det var en mörk vinterkväll så kunde det bli en värdig avslutning av dagen.
Jag gav Kjell tändstickor så tog vi en tidning på vilken vi skulle strö ut krutet för att sedan tända på.
När vi lagt tidningen på en snövall, srödde Kjell krutet på tidningen och så dags för saluten. Kjell böjde sig ner över tidningen , repade tändsticka mot plånet. Så fort stickan tändes. så blev det en eld som vi inte skulle komma att glömma. Hela Kjells ansikte träffades av eldflamman, ögonbrynen brändes bort och den del av håret som inte täcktes av mössan brann upp.
Kjell skrek till, och började gråta, dels av smärta men mest av skräck över det han gjort. Mamma kom ut och fick se vad vi åstadkommit, tog in Kjell och tvättade av hans ansikte, nu syntes vad vi lyckats med.Hur skulle Kjell våga visa sig hemma, för det syntes så väl att hans hår varit  närheten av elden, och kläderna luktade av krutröken som inte gick att få bort. Som vuxen förstår jag nu vilken tur Kjell haft trots allt, för hade det varit mera krut kunde Kjell blivit ordentligt skadad, nu fick vi oss en ordentlig läxa, tills nästa gång.
Ja inte var vi så mycket bättre än dagens barn.
Söndagen den 1/2 -06

   Det såg ut att bli snö i dag, det hade kvällen innan visat med en måne som hade den vita ringen runt sig som berättade om den kommande dagens väder. Lite snö hade redan fallit ,kanske några                                En vanlig arbetsdag.

 

centimeter. Det knirrade under rissland där den ljudlöst gled fram över snön. Åter en kall dag, termometern hade visat – 28 grader på farstubron.

Ingvar som var på väg till dagens virkeskörning hade nio kilometers körning framför sig innan han nådde fram till virket som skulle köras fram till Edselevägen.

Klockan var bara sex när han lämnade byn, mörkret var kompakt omkring honom. Han kände en viss rädsla att ensam fördas så långt in i den mörka skogen.

 Det hade lyst i några av stugorna och i de flesta av dem steg en svartgrå rök upp genom skorstenen. Så kallt som det nu var så var de säkert uppe och lade ved i spisen allteftersom kylan gjorde sig påmind hos dem.

Först var det sex kilometer efter den nybrutna vägen, med skog som snö tyngda böjde sig över dem, inte ett enda möte skulle det bli, sällan att de fåtal bilar som fanns, trafikerade den vägen, sedan blev det tre kilometer efter timmervägen som följde den öppna och blåsiga Silvermyren innan han var framme vid den lilla kojan i början av Nalinsmyren, där virket låg fastfruset på marken, djupt under den meterdjupa snön.

Pojken hade bäddat ner sig i risslan. Underst låg ett tjockt lager av ängshö, på detta låg en tunn filt, överst fanns en varm fäll som Ingvar brukade dra över sig för att inte frysa. Där under var det varmt och gott, så risken att frysa under de första sex kilometerna var obefintliga. Det hände att han somnade under fällen av det monotona ljudet. Det enda som störde den totala tystnaden var hästens bjällra som entonigt klämtade pling, plång för varje rörelse hästen gjorde med sitt huvud. I bland fnyste hästen till av den is som bildades i hans näsborrar.

En gång vaknade han av att allt var tyst, hästen stod alldeles stilla. Trots mörkret så kände Ingvar på sig att de hade hamnat på sidan av vägen. Träden stod alldeles inpå honom och de snötyngda grenarna släppte ner den kalla snön i risslan. Och mycket riktigt hade hästen tröttnat på ensamheten, trodde väl att han var utan körsven eftersom han  inte hördes utav där bak i risslan. Hästen hade svängt utav vägen och följt en basväg som gick till en annan avverkningstrakt Men när han tappat spåret och hamnat utanför vägen, stannade han. Det blev till att vända om och den dagen blev lite längre än de andra dagarna.

 Han hade kört vägen många gånger denna vinter, redan i januari hade han börjat med framkörningen av det virke som han och hans far hade huggit under senhösten. I början hade fadern varit med men så hade han gjort sig illa, då fick sonen överta ansvaret för att virket kom fram ur skogen . Fjorton år som han var kände han sitt ansvar, trodde nog att han var fullvuxen, men de kraftiga stockarna som låg fast frusna längst ner under den djupa snön hade visat honom att ännu hade han inte fått den erfarenhet eller de krafter som behövdes för det tunga skogsarbetet. Men han trivdes med sitt jobb, även om ensamheten därute i skogen kanske skrämde honom en smula. Han var rädd ibland, av vad visste han inte, men det var ju aldrig riktigt ljust under de korta dagarna och de många oförklarliga ljuden, kom säkert  av kölden och den myckna snön. Mängder av orrar och tjädrar kunde helt plötsligt flyga upp från något snöhål, och skrämma honom för en kort sekund. Enstaka älgspår som följde basvägen för att försvinna i  något videsnår där det fanns mat för de stora djuren, var vanliga. Han hade en tidig morgon mött en stor tjur som inte verkade ett dugg rädd för dem, långsamt hade han flyttat sig från vägen och stannat bara några meter från den. Där hade han stått och tittat på dem, hästen hade varit rädd för mötet och börjat småspringa.

 Många gånger hade han legat i risslan och tittat på stjärnorna, han kände väl inte till namnen på många av dem, men hans fantasi fick honom att fundera på universum och dess mysterium. Det fanns så mycket som inte gick att förstå, men förresten måste man förstå allting, räckte det inte med att det fanns och förgyllde människans liv ?

 Väl framme där virket skulle lastas på kälken fanns den lilla jaktstugan som de brukade använda vid bl.a. älgjakten. Det första han gjorde när han kom fram till den var att göra upp eld i kaminen. Sedan började det tunga arbetet med att först skotta fram virket som låg under snön, sedan bryta loss det och lasta det på kälken för att skotas fram till lastplatsen., fortsatte med att skota fram virke tills han hade ett lass. Då kopplade han ihop de båda kälkarna, geten och bocken och lastade på så mycket han kunde få på lasset. Då var han genom blöt av svett trots kylan, gick in i kojan igen och lade mera ved på elden. När han kört fram lasset till vägen och lagt av det, återvände han till avverkningsplatsen igen. Då var det varmt och gott i kojan. Innan han gick in i den för att vila lade han ett täcke över hästens rygg, drog loss hö från säcken till hästens måltid, sedan var det hans tur.

 Han kokade kaffe där i kojan, värmde upp de frusna smörgåsarna och åt sedan med god aptit. Ofta blev han sömnig men vågade inte lägga sig på britsen, risken fanns att han skulle somnat då.

Sedan blev det till att lasta det andra lasset, då hade dagen börjat övergå till kväll. Innan han var hemma igen var det beck mörkt, men han var en nöjd pojke då han selat av hästen, gett honom vatten och mat. Tog selen på höften och bar in den i köket för att den skulle torka under natten.

När mars månad kom var det mesta av virket framkört, det låg i en vacker hög där vid landsvägen för fortsatt transport, då med bil till industrien.

Den månaden innehöll många fina dagar med en sol som värmde gott och som fick hans bleka hy att övergå i en vacker mörkbrun färg, men där skjortan började fanns det bleka skinnet kvar.

 Det sista lasset som han körde höll på att sluta med en tragedi, föret var utmärkt, vägbanan hade frusit under natten. I en utförsbacke blev farten för hög, hästen orkade inte hålla kvar lasset på vägen, det gick över vallen och ut på myren. Hästen följde med och trampade ner i ett av de blöt hål som inte hade frusit under natten. Lasset sköt på hästen där han hade fallit, farten gjorde att hästen hasade på mage upp ur det blöta hålet, fortsatte en längre bit neråt och stannade mot en grövre tall. Ingvar var helt säker på att hästen skadat sig, men när han kopplat loss den från lasset så reste den sig upp, stod en stund stilla liksom funderade över vad som hänt, så skakade han av sig både vatten och snö som fastnat på honom gick fram till hösäcken som kastats en bit från lasset och började äta .

Det var bara att sätta honom framför skaklarna igen och fortsätta.

På väg hem började pojken fundera om detta arbete var det enda som väntade honom. Trots hårt arbete under hela vintern så hade förtjänsten varit försumbar. Men fadern var nöjd med det arbete pojken utfört, han var inte bortskämd över höga inkomster och även om det som körts in under vintern skulle delas så var han nöjd, för honom var arbetet det viktigaste. Han var född till att ge de stora bolagen rikedom, han kunde inte se att det kunde finnas någon möjlighet att ändra på tingens ordning.

Men sonen hade förstått att det fanns andra möjligheter här i livet, men kunde inte förneka att vintern hade varit nyttig och gett honom ett enormt självförtroende.

 

onsdagden 5:e februarie

                               Krånge by, den legendomspunna skogsbyn.

 

 

I början av 1500- talet kom den förste odlaren till Krånge by. Han hade med flotte följt Ångermanälven norrut och när han kom till Fjällsjöälven, som hade sitt utlopp vid Åkvisslan, tog han sig västerut efter den älven. Men ännu tänkte han inte stanna till utan först sedan han passerat Kattdalsforsen och kommit till det lugna selet mellan Kattdals- och Lillängsforsen tog han sig en längre rast för att undersöka möjligheterna att bosätta sig där för gott. Han fann snart att det var en bördig plats han hamnat vid, den mark som för inte så länge sedan varit havsbotten var nu mycket lämplig att odla upp. Ingen sten verkade det finnas  i marken, enbart slyskog så långt ögat kunde se. Och så dessa forsar som han visste var fyllda av laxfiskar.

Det var en vacker plats som han valde att bosätta sig vid, han var något av en romantiker och älskade det vackra och Gud Fader hade verkligen sett till att försköna jorden med denna plats. Nu var han först där och kunde välja och vraka innan han bestämde sig för var han skulle börja sin odlarmöda. Det fanns nu två stora och vackra forsar ,fyllda med lax och öring alldeles vid hans fötter och han förstod att det fanns ytterligare forsar längre uppefter älven, något han senare skulle finna riktigt.

Han var lycklig över sitt vägval och nu kunde han hämta sin kvinna som var kvar nere vid kusten och väntade på honom.

På vägen tillbaka sedan han hämtat sin fästmö tog han även med sig en svåger, det fanns plats för båda där uppe i den vackra byn, som de kallade Krånge.

Det gick bra för dem där i byn och i handlingar från den tiden finns angivet att Krånge by hade två bönder som var upptagna i den s.k. tiondelistan, d.v.s tiondelen av det upptaxerade värdet av fastigheten utgjorde skatt till kronan för Älvsborgs lösen. Taxeringen gjordes av de fogdar som var placerad inom området.

Men dessa fogdar var ofta män med kriminellt anlag och gjorde livet svårt för dessa odlare som bodde på platsen. När skatterna inhöstades så lämnade de aldrig något kvitto på att skatten var betald, utan allt för ofta kom de tillbaka senare och krävde ny skatt. Det var bara att betala om bonden ville behålla sitt liv och hälsa. Kunde han inte betala så övertog fogdarna de jordar de brukat upp.

Med tiden utvecklades byn allt mer och när all mark var uppodlad bodde nio odlare där. Och eftersom de flesta familjer hade många barn så fanns det över tjugofem personer där när vi närmar oss 1800 talet. Trots att åkerarealen var begränsad på grund av naturen så levde människorna där mycket gott, mycket beroende på fisket i älvarna och i sjöarna samt det vilda som fanns i skogen.

Lillängsforsen visade sig äga många sidor som allteftersom kom fram under åren. Från själva byn som var uppe på en höjd kunde man dagligen höra forsens brus, den var entonig och sövande. Men närmade sig en åskskur så kom en helt annan sida fram hos den, då började den dåna som av vrede mot det kommande ovädret, och kom åskan från norr lyckades den aldrig komma över älven utan åskan vände eller gick i östlig riktning. Men kom den från söder kunde den bli kvar åtskilliga timmar, då öste regnet ner och gav byn en välbehövlig rotblöta. Forsen liksom vakade över byn.

Många gånger gick människorna ner till forsen för att få lugn och ro ,trots forsens dån så gav den människan en stark psykisk ro ,de kunde gå hem igen och kände sig som en miljonär som kunde äga något så fantastiskt som denna fors. Ja egentligen var det forsen som gjorde livet så behagligt där i byn , men med tiden tog de detta så självklart att de inte märkte den.

Platsen var inte frostkänslig som många andra platser, varför de alltid brukade hinna skörda det de sått innan hösten och den långa vintern kom.

Bönderna hade passat på att lägga för sig en massa skog som de inregistrerade, inte för att skogen hade något värde utan mera för att kunna odla och skörda de myrmarker som fanns där i skogen, och träd behövdes vid byggnationerna och för att värma sina hus med.

Åren de gick och byn blev alltmer burgen, många av männen fick förtroendeuppdrag inom kommunen och byn fick ett gott namn.

Men tiden skulle förändras för människorna allteftersom utan att någon förstod det i tid.

 När skogsprodukterna började få ett värde kom slipade uppköpare till byn och lyckades med att köpa upp den östra halvan av byn. Den förste som sålde sitt hemman var Erik Petter Pehrsson Kållen för en obekant summa. Modern som var emot det hela försökte senare köpa tillbaka fastigheten, men misslyckades. Nu ägde bolaget den delen och brukarna fick arrendera marken. Allt som de förbättrade där på gårdarna tillföll bolaget den dag de inte orkade fortsätta, men ännu fanns det två självägande bönder med skog som de inte hade fått köpa något utav. De andra som bodde där hade inte skaffat sig någon skog utan förblev torpare, skogen hade de inte haft någon tilltro till.

Men några uppköpare med andra planer anlände en dag och köpte upp vattenrätten av samtliga för lite eller ingenting. Bara löften som gick att bryta lämnade de kvar när de reste.

Men detta med att få fri ström till sina jordbruk var lockande, och någon fick också en tusenlapp som var en förmögenhet då. Och att flytta forsen från byn var ju en orimlighet så att få pengar för något som ändå skulle bli kvar, var ett bevis på att de hade haft besök av några mycket dåliga affärsmän.

Men det hände också andra saker i byn allteftersom folk började odla upp jord i deras bys närhet. Landsstrykare anlände och förrymda fångar sökte sin frihet däruppe i de stora skogarna, ja det var inte lika lugnt och fridfullt längre. En liga som fick namnet Västvattentjuvarna härjade i landet under en låg period, de dök upp där man minst anade det, stal och var försvunna. Men ibland måste de gömma sig för förföljare och Krångberget var ett bra gömställe för dem med sina många grottor där de kunde hålla sig gömda för sina förföljare.

Någon gång under 1860- talet hade de inte hunnit gömma sig utan måste ge sig iväg utan sitt stödgods. En getarpojke hittade där i berget en skinnväska som visade sig innehålla 97 riksdaler. Det beloppet var så stort att han vid vuxen ålder kunde köpa sig ett eget torp kontant. Men mycket av det som hade grävts ner hittades aldrig så säkert finns det skrymslen där i berget pengar och andra  värdesaker som var stulna. Men vem letar i dag ?

Legender skapades också under de femhundra år som byn levde. En person Per Persson, allmänt kallad ”Stärk-Päll-Pärs’n ” levde i byn från början av 1800- talet. Hans styrka var omtalad inom hela länet. Han blev faderslös vid tio årsåldern och fick då överta sin fars roll där på gården. Han var redan då en kraftig gosse som var i skogen och högg timmer, körde hem det på vintrarna och under somrarna var det jordbruket som han arbetade med. Hans arbetskapacitet var oerhörd, ingen kunde mäta sig med honom.

Hans styrka visade han inte bara en gång, men det som har berättats mest om var den gången han hade varit på marknad i Sollefteå. Vid hemresan skulle han åka färja över älven, men en annan person trängde sig framför honom där på färjan vilket gjorde att Per skulle behöva vänta tills nästa färjtur. Det gillade han förstås inte utan han gick ut på färjan och lossade hästen från lasset, tog den andres vagn med last och allt i famnen och gick av färjan och slängde den på land. Sedan förde han sin egen last på färjan och så åkte de över.

Ja det finns många liknande händelser om honom, men tack och lov var han lika snäll som han var stark.

Okulta händelser som var vanliga i skogsbyarna förekom också i Krånge. En ung flicka ,blott adertonåriga Cajsa Greta( syster till min farfar ) blev en sen söndagkväll lockad av en ynglings fiolspel. Det måste vara näcken, hon måste bara söka rätt på honom där han spelade, inget kunde hindra henne. Hon fann honom spelande på en sten i den strida Kvarnån och i sin iver att få möta honom vadade hon ut till honom där i forsen. Där blev hon förförd  och födde nio månader senare en pojke. Samma flicka mötte även den blivande kungen Karl XV vid hans besök i Sollefteå. Av detta möte blev resultatet en son, Johan Fredrik Lidblom.

Men så kom det ödesdigra 1900 talet, först drabbades byn av den fruktade sjukdomen spanska sjukan. Den skördade flera offer, främst de unga och kvinnor drabbades värst. Men detta skulle inte tagit död på byn, utan dödsdomen hade de själva gett byn den dagen de sålde vattenrätten. När vattenkraften började byggas ut på 1940 talet tystnade alla forsar efter Fjällsjöälven, när dessa var döda fanns inget värde kvar för folket.

 

 Forsarnas brus hade de inte hört förut, men nu kom tystnaden som ingen kunde undvika höra. Även människorna blev tystade som forsarna blev. Ingen orkade bo kvar där längre, de unga flyttade bort från bygden, bara de äldre blev kvar. Men när dessa var borta så var byn totalt död. En femhundraårig odlargärning var över, nu var det fritt fram för naturen att återta det som de lånat ut.

Nu bor en person kvar där i byn, hans son Kjell Anders som är bonde och bor längre upp efter älven brukar nu den jord som ligger på den plana delen av byn. Resten

som ansluter till den förra älven är nu bevuxen med slyskog.

Trots att det för inte så länge sedan fanns nio familjer som fick sin bärgning från byn så är hela byns åkermark bara en liten del av det som Kjell Anders behöver för att kunna överleva på sin jord. Utvecklingen som det talas så vackert om har otvivelaktigt ett mycket högt pris, frågan är om människorna är mera lyckliga i dag än vad de var förr, trots slit och fattigdom. Men jag undrar stillsamt : Var de verkligen i ordets rätta bemärkelse fattiga ?

 

Måndagen den 11 november
                        Sprätthoppa
Bror Frisendahl och jag var de som uppfann den nya Olympiagrenen där de åker över kullar och gupp, samt hoppar och snurrar runt på hög höjd kappåker slalom på en skida, ja det finns obegränsade grenar som vi är upphov till.
Det började med att vi blev lesss på att åka upp och ner i backarna, vi funderade på att göra något annat i den djupa snön, då med skidornas hjälp. Backhoppning var upptagen, vi stod vid hagen efter den gamla landsvägen och funderade. Då kom den Liderska knäppen. Om vi gjorde ett hopp mot hagen, inte ett vanligt hopp utan ett som var  halvrunt, då skulle vi snurra runt sedan vi passerat hoppet och landa i den mjuka lössnön som fanns nedanför hoppt. Vi till att börja bygga hoppet, vi packade snön mot staketet och fyllde på allt eftersom tills det liknade en halvmåne, vi fick vi invänta dagen när hoppet hade frusit till ordentligt. Överbacken var brant, det skulle bli hög fart innan vi nådde hoppet. Vi trampade även överbacken så den skulle bli hård och fin. Nöjda och belåtna gick vi hem, i morgonkväll när det blivit månljust skulle vi inviga backen.
Så om den stora dagen eller kvällen, nu var vi sugna på hur det skulle ta sig.
När vi kom dit och såg vår anordning vart vi inte lika sturskna som kvällen innan. Vi bedömde riskerna att åka rakt in i hagen om farten blev för hög om vi skulle missa hoppet, som var en meter bred.Och med den formen på hoppet skulle vi snurra tillbaka upp i backen igen, och kanske att vi aldrig skulle få stopp någon gång. Då kom vi på vad vi hade gjort, jo evighetshjulet var uppfunnet, helt klart, och nu kunde vi inte åka och förstöra världens största uppfinning, vi skulle bli rika som troll. Vi stod och begrundade vad vi åstadkommit länge och väl, bestämde oss för att ta dit någon som kunde registrera vår evighetsuppfinning.
Men det var nog inte meningen att vi skulle bli rika, dagen efteråt hade vädret försämrats, det spöregnade och när vi kom till hoppet var det borta mer eller mindre.
Men efter några år fick vi se i TV att nu hade de tävlingar i liknanade backar som de vi uppfann på förtio talet, puckelpist var en av formerna.
Men inte att jag hört att Bror och jag är upphovsmännen till denna sport, inte med ett ord.
Måndagen den 11 november
Måndagen den 11 november
                                Kallkälla.
N´Sven från den lilla skogsbyn skulle för första gången besöka Kägelvallen en lördag när det var dans där. Han såg nog lite bonnig ut då han kom, han hade en kamrat från Ås med sig som skulle hjälpa honom.N´Sven blev riktigt lyrisk när han kom iin Kägelvallen och såg allt modern som fanns där men som saknades hemma. Han gick tunt och tittade på allt, gick ner i källaren där det fanns en vc, något han aldrig sett förut.
Efter en stund kom han upp och gick till sin vän och berättade att han funnit världens finast kallvatten källa ner i källaren, vattnet var nog det godaste han druckit. Han gick ner till kallkällan flera gånger och drack sig otörstig. Men när han en gång senare skulle gå ner och dricka gick det inte länge förrän han kom rusande upp, sprang till sin kompis och var helt förtvivlad. Han berättade att när han kom till kallkälla hade någon varit dit och kissat och bajsat. Det var det värsta han varit med om, nu kunde han ju inte gå ner och dricka mera av det godaste vattnet.
Vad han inte visste var att det var en vattenklossett som han druckit ur, men det ville inte hans kompis berätta.
Måndagen den 11 november

Snart är den sköna våren och somaren här.

De som går och deppar i dessa snövinterdagar, misströsta inte för snart är det dags att åter ta fram spadarna, gödsel, och andra ingridenser som behövs för att vi skall kunna börja med det som man varje sommar misslyckas med, nämnligen blomsterodlingen. Jag har då börjat lite smått redan, bestält ett antal liljor som jag tycker är något av de vackraste blommor som finns, och lätt att odla också. Jag har just beställt en mängd lökar och när de kommer i april blir det att stoppa dem i jorden och be en stilla bön att de måste komma upp och ge mig betalt för mödan. Om någon har glömt hur de ser ut skall  jag visa på en bild hur de kan se ut,
Måndagen den 11 november
                             Så det kan bli !

 N´Johan skulle till lasarettet för undersökning. Han var ganska rapp i käften vilket skulle visa sig denna dag.
Han fick vänta ett tag innan han fick komma in till läkaren. När det blev dags så anmodades han att klä utav sig, vilket han också gjorde. Till saken hör att han var rikligt utrustad vilket doktorn inte kunde undgå att se.
Han tittade länge på den nakne patienten, så utbrast han.
- Det var en präktig grej Johan har.
- Joodå svarade Johan, men så g´än trögt å !


En annan gång gick han in till ingenjören på kontoret( detta hände vid Kilforsens utbyggnad ) som var känd som lite stöddig.
-Nåå sade ingenjören, vad vill Ni då?
-Joo sade Johan, jäg föndärä om dää svårt a bli ingenjör?
- Nu började  ingenjören beräta hur jobbigt det hade varit och att han överdrev för att framhålla sin egen förträfflighet, hörde ju Johan. Till slut frågade Ingenjören om Johan hade någon son son skulle bli ingenjör.
- Nää, sade Johan, men himmä ha vi ´n oxpösä som vi hade tänkt skulle fo läsa tell en sån titel.
Snabbt smet han sedan ut genom dörren,
Måndagen den 11 november
                     Snusköpet

När jag en sommar jobbade som sillstrypare på Konsum fanns det många som försökte göra oss unga generade. Jag minns en lördag, kl. var vid ettiden och det var mycket kunder den dagen så jag fick även stå vid disken och serva kunderna. En man Nordgren, jobbade på anlägget i Kilforsen. Han kom hem med bussen och skulle handla innan han gick hem. Och det blev jag som fick den äran att serva honom. Hövligt frågade jag vad som önskades, han tittade en lång stund, sedan sade han med hög röst, det skall vara en korvbit lika stor som vi karlar har, och så skrattade han till. Jag tackade, gick till charken, tog en prinskorv, lade den på ett smörpapper, gick fram till honom och visade den och frågade om det räckte för honom. För en gång skull fick jag skrattet på min sida. Jag mådde som en prins när han gick hem utan att ha handlat något. Men då blev jag inkallad av chefen som förklarade att så där behandlar man inte en kund, nu kunde de förlora honom. Ingen risk sade jag, nästa butik ligger i Näsåker och dit är det sju kilometer. Jaf fick rätt och mådde ganska bra som hade funnit mig och gett honom det svar han hade gjort sig förtjänt av.
Måndagen den 11 november

När man som jag föddes i en liten skogsby,  Krånge som är belägen ca.nio km. väster om Näsåker, fick man dagligen höra folks berättelser om hur det hade varit förr i tiden. Folk umgicks då med varandra, den sociala kontakten var viktig, man gick bara över till grannen och var alltid välkommen, och över en kopp kaffe satt man och berättade minnen som de i sin tur hade hört av sina föräldrar. Någon TV eller telefon fanns inte på den tiden, så några bekymmer över vad som hände i andra delar av världen behövde man inte höra. Världen var i stort sett det som hände i byn Krånge.

Jag var ju bara ett barn men intresserad av vad de berättade om hur hårt livet hade varit för de som tidigare hade levat och brutit den mark som de nu vårdade, de tyckte själva att de var lyckligt lottade som levde just nu.

 Det förekom ofta att de berättade om Märtas slåttern, men när jag frågade vem Märta var och vad hon bott visste de ingenting, bara att myren låg fem km, väster om byn där ett väldigt fåtal hade varit, och ingen kom till platsen heller innan de stora skogsavverkningarna började i början av 1900- talet. Jag blev intresserad av denna Märta och när jag blev större besökte jag platsen men kunde inte finna några rester av bebyggelse eller brukande av platsen, Slåttern fanns i den  västra delen av Silvermyren och var ungefär ett ha.  stor som det växte mycket fint örtväxter på om någon skulle vilja ta vara på det och en liten bäck rann rakt genom området. Så mycket klokare blev jag inte förrän jag i datorn sökte och hittade en Märta Bylund som levde på 1500 talet och som var antecknad som boende i Krånge, inte mycket att gå efter, men allteftersom kom jag fram till en orsak till att den delen av Silvermyren hade fått namnet Märtas slåttern .

Nu började den stora häxjakten, framförallt var det prästerna som drog igång det hela förstod Märta att den så småningom skulle nå även till hennes by, och eftersom hon hade lärt sig tillvarata olika sorters växter till torkning för att sedan användas som medicin, och att hon dessutom kunde stävja blod och hade med åren blivit något av byns doktor som hjälpte människorna där med olika åkommor,bl.a. att jorddra småbarn så att de inte skulle drabbas av Engelska sjukan, ( jag är själv jorddragen och blev inte drabbad av den sjukan, så visst fungerade det ) så visste hon att den dag häxjakten kom dit så skulle hon bli direkt utpekad, för hon hade redan hört att det tisslades om att hon hade säkert kontakt med en högre makt eftersom hon visste så mycket. Visst visades hon respekt av de som hon hjälpt, men glåpord av de yngre som häxa och liknande fick hon och det var inget ovanligt , så därför beslöt hon sig för att fly platsen medan tid var, hon ville inte bli kallad  häxa och brännas på bål. Därför packade hon det lilla hon hade i en kont och överst fick de två hönorna som hon ägde plats, i den ena handen bar hon en yxa och en träspade i den andra handen tog hon de två getterna, en av varje kön, i repet och begav sig så en tidig morgon ut på sin livs promenad utan att veta vart hon skulle, bara att det blev så långt borta att ingen skulle finna henne. Det blev en lång vandring västerut och efter tre veckor kom hon fram till en stor trädlös myr, som hon vandrade över, den var säkert två kilometer lång, men när hon kom till den plats där myren började såg hon att det växte mycket fint gräs och örter inom ett stort område. Där skulle hon slå sig ner några dagar och undersöka om det fanns möjlighet att leva på den platsen, och att inga människor fanns i dess närhet. Och det rann en bäck mitt genom området som sedan bedde ut sig på myren.

Sedan hon hittat en stor yvig gran bestämde hon att där kunde de bo den första tiden tills hon skaffat något bättre. Hon gjorde det så bekvämt som möjligt där under granen, tätade taket så att inget vatten skulle leta sig ner till hennes första bostad, getterna band hon i ett rep så att de kunde börja beta av det frodiga gräset, hönorna fick ännu en tid bo kvar i konten.

Hon hade sett en tjärn mitt på den trädlösa myren och beslöt sig för att se om det fanns matfisk där, men först undersökte hon området och blev alltmer förtjust i det hon såg. Det var ca. två ha. mark där det växte mycket saftigt och fint gräs och marken verkade stenlös så hon skulle nog kunna odla rovor där för vinterns behov, ja hon var mycket nöjd med platsen och hon hade även sett en plats där hon kunde bygga en vinterbostad, mot en bergvägg, där hon kunde använda två sidor av berget till väggar, den tredje väggen fick bli en jordvägg medan framsidan måste timras upp som vägg, och det fanns gott om torra granar på platsen så det var egentligen bara att börja skotta undan den jord där hennes bostad skulle bli. Men först gick hon till tjärnen och kasade ut sin metrev med krok och bete och det dröjde inte länge förrän en stor abborre satt på kroken, inom en kort stund hade hon dragit upp tio stora feta abborrar, nu visste hon att matfrågan var löst, för hon hade även sett att skogen var full av skogsfågel som hon kunde snara under vintern.

Ja det var en glad Märta som gick till sängs den första natten under den lurviga granen. I morgon skulle hon se efter om det fanns folk i närheten, fanns det inga skulle hon påbörja sin nyodling genast.

Hon var mycket nöjd när hon vaknade utsövd dagen efteråt, nu skulle hon ge sig ut för att se efter om hon var ensam på platsen, och när hon återkom på eftermiddagen så visste hon att några grannar skulle hon inte få, så det var bara att börja gräva upp ett trädgårdsland som skulle besås med det rovfrö hon tagit med sig. Marken var väldigt lätt att gräva i och efter några dagar kunde hon börja så ut de fröer som fanns.

Så var det äntligen dags för att börja bygga sitt nya hem och efter två veckor hade hon grävt bort all jord mot bergväggarna, nu återstod det endast att timra upp en framsida, och torrgranarna var mycket lämpliga och mellan varje stock lade hon mossa som tätade väggarna effektivt, sedan återstod taket och det fick bli ett nävertak, och eftersom björken hade börjat sava så gick det fort att få tillräckligt med näver till taket, med bara en öppning för röken från den öppna spisen skulle leta sig ut genom. Golvet hårdtrampade hon så det blev ett hårt och fint jordgolv, sedan var det dags för en säng och ett bord, det räckte som möbler, och platser för sina två getter hade hon ordnat, medan hönsen fick fritt gå därinne. Hon var riktigt stolt över sitt lilla hus, och den första natten hon sov därinne kände hon sig trygg och lycklig, och var nu helt säker på att ingen skulle finna henne där. Snart började kålen växa upp och det såg ut att bli en god skörd, och fisket visade sig vara ännu bättre än hon hade trott, för det fanns även stora gäddor i tjärnen, hon förstod att ingen hade varit dit förr och fiskat, för det fanns inga spår efter fötter runt tjärnen, bara spår efter älgar som brukade komma dit på kvällarna för att bada och dricka sig otörstiga, samt äta av de saftiga och goda näckrosor som fanns i överflöd där.

Den fisk som hon inte kunde äta upp soltorkade hon så att innan vintern kom hade hon en ansenlig hög med torkad fisk att äta.

Nu var det dags för slåttern, och det var inte det lättaste, utan lie som hon var, men hon hade tagit med sig den kniv som hade använts därhemma när hon skar rågen och den gick det även bra att skörda höet med, inom några veckor hade hon tillräckligt för vinterns behov av föda till sina getter.

När hösten kom var hon förberedd för vintern, maten skulle det inte bli något problem med, eftersom hon tänkte snara skogsfågel allteftersom hon behövde, och hon hade snabbt sett att det fanns mycket skogsfågel i området. Men vintern visade att den var hårdare än vad hon väntat sig, den blev mycket snörik, över en meter uppskattade hon, hade fallit och det var betydligt hårdare och kallare än hon tidigare upplevt. Det var att elda hela dygnet, och som beräknat så värmdes bergväggarna upp allteftersom och spred värme även när brasan brunnit ner.

Så gick åren, och ingen människa hade hon träffat under den tid hon bott där, hon visste ingenting om det som hände ute i världen utan bara vad som hände i hennes omgivning, men hon hade klarat sig från att brännas som häxa. Inte förrän 1578 kom en jägare helt apropå till hennes bygge, men inte ett ljud hördes från stugan, inga spår syntes, när han så öppnade dörren, finner han i det mörker som råder först två döda getter och några höns som också var döda, när han så vant sig vid mörkret därinne upptäcker han en död kvinna som legat död ganska länge, i sin säng.

Han åkte genast hem och anmälde till polisen och till prästen vad han funnit där i skogen, men prästen hade ingen uppgift om att det skulle finnas någon människa där, men hon fraktades ändå fram och begravdes som Märta, det namn som hon ristat in i den enda vägg som var av timmer. Men prästen glömde tydligen bort att sätta namnet Märta i dödsboken, det stod endast "okänd kvinna i 80- års åldern".

Man kan ju bara tänka sig hur hårt det måste ha varit för henne att under närmare 50- år, inte träffat en enda människa, och ingen kan nog föreställa sig hur hårt det måste ha varit för henne många gånger, men hon hade alltid sett till att det blivit en ny killing varje år så getter hade hon haft hela tiden som försörjde henne med mjölk och lika var det med hönsen, dessa måste ju ha ruvat på ägg då och då så att hon hela tiden hade hönor som värpte till henne.

Det hela glömdes med tiden mer eller mindre bort, allt som hon arbetat  och byggt upp raserades av tidens tand och när timmeravverkningarna kom igång i början av 1900- talet kom hennes namn upp på nytt igen, och platsen kom att heta Märtas slåttern, jag har själv suttit på älgpass där flera gånger, och då har jag försökt finna något som påminde om hennes tid där, men allt är utplånat, inte ens några spår

efter yxan  har hittats, men den finns förmodligen under den mylla som under årens lopp lagrats över den.
Fredag den 19/2 -09
Måndagen den 11 november

                                      Småfolkets by. En skröna från Krånge

 

  Som barn berättades det hemma om det lilla folket som bodde under stubbar, ladugårdar, ja lite här och där.De var så små att de knappt syntes, hjälpsamma av sin natur, men snarstuckna om man trampade på deras väg eller hade sin ladugård över deras bostad.

 Att de kunde bo i små egna hus var det ingen som berättade om, kanske var det så att ingen hade mött deras bebyggelse.

 Jag kunde inte riktigt tro på dessa berättelser, kanske skrattat över folkets berättelser och vidskepelse, men visst har jag under färdens gång träffat på saker som varit svåra att förklara. Tur att jag alltid hade med mig min kamera i mitt arbete i de stora skogarna, ofta på främmande platser, där sällan något var på besök.

 Ibland har det blivit något bra kort, ibland även om förmålen varit skarpt och vädret bra för att fotografera, så har bilden efter framkallningen varit helt svart, utan någon som helst förklaring till varför. Så en dag när jag befann mig borta vid Svartbäcksflon, på gränsen till Edsele fick jag se något mycket märkligt.

 Jag hade satt mig i en liten solglänta för att vila en  stund, och dricka en kopp kaffe, så hör jag röster borta vid en stor gran, jag lyssnar, hör åter rösterna och så startar en vattensåg, det vinande ljudet när klingan  ökar farten, bullret när stockar rullas fram till sågen, folkets stönande när de tar i för full kraft, överröstar friden, som tidigare fanns.

 Jag kan även höra hur någon vinschar upp vatten från en kallkälla, ser även att röken från något av husena söker sig uppåt mot rymden.

 Så sitter jag en lång stund och lyssnar, blir alltmer nyfiken på det jag hör, söker mig försiktigt mot platsen där aktiviteten pågår. När jag kommer till granen, tystnar allting, men jag kan se liten by som ligger alldeles intill en liten bäck.

Det flaggas där i dag, jag ser två bostäder, en stor lada, en vattendriven såg,en spånhyvel,

 en skvaltkvarn, några brunnar, en höhässja och så några sågade bräder, allt mycket smått.

 Men vad är folket ? Och hur ser de ut ?

De som bor i dessa pyttesmåa hus, kan det verkligen vara dessa småfolk som jag hört så mycket berättas om, som jag stött på ?

Jag tar några kort, går lugnt därifrån för att inte skrämma de små människorna. Tänker besöka dem senare, då med någon som skall få bevittna det jag sett.

Men när jag senare återvänder finns inget kvar på platsen, de har flyttat allt till någon lugnare plats, jag hade väl stört dem, vid mitt förra besök.

Men en liten bräda och lite sågspån fanns kvar där på marken, den vittnade om att det finns mycken mystik kvar, det gäller bara att se och förstå dem. Kan det vara så att det var på den platsen som tomtarna hade sin snickarverkstad och flyttade nu till en lugnare plats. Passa dig du kanske kommer att finna dem en annan dag, för de flyttade kanske närmare Skellefteå ?

Text och foto: Ingvar Norlin

 

Måndagen den 11 november

                                                            Flögfångarna

 

Då sommar,n va på väg å komma,då bruke vi flytte ut te sommarstuga som stog än liten bit efrån vinterstuga.

Omdä va omodernt i vinterstuga,så va dä inge mot va  dä va i sommarstuga. Inge vatt,n fanns ä där,inge lyse heller,ja egentligen va ä bäre vägga, golv å tak som fanns på,a. Å så´n mur vä en spis1som vi elle i.

Dä geck mycke bra förste månan,men då än dän rektege värmen kom i june, då vart ä hemskt å vära inne i stuga.

 

Då kom flögen,å dä va inte bäre en som kom.Va enda en som fanns utomhus kom in i sommarstuga,precis som om döm inte tröjdes om dä inte va folk rönt döm.

 

E blann va ä så mycke tå döm,att dä vart rektet trankt i stuga.Tur att döm fleste tå döm satt i take,dä va då döm va oppe å flög som dä va värst. Då feck ve hålle egen mön,sa vi bäre ett ol så nog hadde flere flöger komme in e mön,då feck man svålje fort.

 

Pappa sa att flögen kom efrån lagorn,å dä va nog sant för om man geck dit så könne man inte hitte en enda där.Egentligen skulle vi ha flytte dit på sommarn å låt flögern vära ensam i sommarstuga.Män dä va ingen som hadde komme på dä,könstet nog.

 

Vi försökte nog å ta dö på döm,vi vek ehop tininga å slog rönt oss,å eblann hitte vi å döm.Då varte kletit på vägga.

Dä va ju inte så noga vä å sekte,döm satt överållt så dä va bäre å slå.

 

Men en da kom pappa him fraån affär,n vä na som skulle vära bra mot flögern

Dä va än liten rönn än sak som skulle hänges i take.Inte såg ä ut som om na flöger skulle dö ta ä denne.Men då tog pappa å drog i na som hängde ne från grejen.Då vart ä langt,nästan än meter ,å fem centimeter brett. Dä såg hemskt kladdigt ut ä denne som hängde ne.

 

Inte trodde vi na på ä dennä,men så feck vi se än flöge som fastne,dä va enä vingen som satt fast.Där satt a å försökte komma loss,men dä geck inte alls dä. Snart satt ä flögern rönt om än den flögfångarn.Döm sprattle vä bena,för-sökte vä vinga å komma loss,men dä geck inte .

 

Pappa satt opp döm rönt i köke.Nu feck vi vära försekte då vi geck,för annars hadde vi fastne sjålv i kleten. Å som bårn hadde vi ållte bråttomt, så nog satt jäg fast i elände då å då.

Ätte än da så va ålle flögfångara full vä flöger.men nog tusan va ä fullt ändå vä döm som hadde klara seg.

 

Jäg önner om döm hadde reserver döm som fastne på flögfångarna,för dä vart då inge minner inne i huse.Men pappa
Måndagen den 11 november
Måndagen den 11 november
 Den stackars manen.

Johan bodde under sin tid i Åsmon alldeles vid infarten till nuvarande Kägelvallen. Han var ungkarl men inte ointresserad av det motsatta könet, snarare tvärtom. Nu hade han blivit kallad till Tinget för det var någon flicka som han gjort med barn. Han hade inget alibi utan fick ta på sig faderskapet.´Det blev en månads fängelse, och han skulle infinna sig i Härnösand en månad senare.
När han kom hem var han måttligt glad över vad som skett, och han visste vem som var orsaken till det hela.
Han skulle straffas trots att han gett honom många sköna stunder. Nu gick han ut till vedboden, tog fram yxan, lade den lille syndaren på huggkubben och högg av den alldeles vid roten.
Senare fick han alltid heta " Nöbben i nöá"
Måndagen den 11 november

                                Den lilla bäcken.

 

  Jag mötte dig en dag i Åkerbränna, den lilla skogsbyn, tre mil norr om Junsele, alldeles vid gränsen mot Västerbotttten. Något namn hade du egentligen Inte fått, eftersom du var en utlöpare från en större bäck. Du hade helt enkelt tröttnat på att vara inblandat i den större bäcken där du knappt syntes, du vara något och därför bildade du en ny egen fåra där du mera kunde komma till tals med din omgivning.

Du var grann där i den tidiga vårsolen, lite istappar fanns fortfarande kvar i ditt skägg efter den kalla natten. Ditt vatten var mycket gott att dricka, rent från allt du måste ha fått i dig i din levnad.

Du visste förstås inte att vi hade mötts under tidigare år, men du hade räddat våra blommaor och buskar under en varm och torr sommar, vi hade smutsat ner dig när vi hade tvättat våra kläder och inte minst när vi hade rengjort våra smutsiga bilar, och vi hade många gånger helt enkelt  ” skitit ” i dig utan att du reagerat. Ändå var du denna gång lika ren och skär som en oskuld. Men vilka vägar hade du färdats för att komma tillbaka hit igen ?

Du kanske rent av varit till Afrika, och hjälpt dessa människor från att törsta ihjäl, och hur många munnar har ditt vatten runnit igenom egentligen ?

Du måste vara väldigt gammal, trots detta märkts inga ålderssympon, du är lika alert och viril som du alltid varit. Visserligen ser man att du i lugnare partier tar det lite lugnt och vilar upp dig innan du plötsligt stormar  nerför ett brant parti men ett rytande som överröstar allt, precis som av ilska, men du är inte alls arg, du vill bara visa lite av den virilitet som du fortfarande besitter, innan du åter lugnar ner dig på de planare partierna som du vet väntar nedanför.

Ibland blir du instängd i något magasin och kommer inte vidare hur mycket du än försöker, men då kan du bli verkligt ond, kommer du bara loss tar du med dig allt i din väg, broar, hus, stora träd , ja allt som hindrar din framkomst. Jag förstår dig, för ingen vill bli instängd, och speciellt ingen  med sådan livsglädje som den du äger.

Jag vet att vi komme  Jag mötte dig en dag i Åkerbränna, den lilla skogsbyn, tre mil norr om Junsele, alldeles vid gränsen mot Västerbotttten. Något namn hade du egentligen Inte fått, eftersom du var en utlöpare från en större bäck. Du hade helt enkelt tröttnat på att vara inblandat i den större bäcken där du knappt syntes, du vara något och därför bildade du en ny egen fåra där du mera kunde komma till tals med din omgivning.

Du var grann där i den tidiga vårsolen, lite istappar fanns fortfarande kvar i ditt skägg efter den kalla natten. Ditt vatten var mycket gott att dricka, rent från allt du måste ha fått i dig i din levnad.

Du visste förstås inte att vi hade mötts under tidigare år, men du hade räddat våra blommaor och buskar under en varm och torr sommar, vi hade smutsat ner dig när vi hade tvättat våra kläder och inte minst när vi hade rengjort våra smutsiga bilar, och vi hade många gånger helt enkelt  ” skitit ” i dig utan att du reagerat. Ändå var du denna gång lika ren och skär som en oskuld. Men vilka vägar hade du färdats för att komma tillbaka hit igen ?

Du kanske rent av varit till Afrika, och hjälpt dessa människor från att törsta ihjäl, och hur många munnar har ditt vatten runnit igenom egentligen ?

Du måste vara väldigt gammal, trots detta märkts inga ålderssympon, du är lika alert och viril som du alltid varit. Visserligen ser man att du i lugnare partier tar det lite lugnt och vilar upp dig innan du plötsligt stormar  nerför ett brant parti men ett rytande som överröstar allt, precis som av ilska, men du är inte alls arg, du vill bara visa lite av den virilitet som du fortfarande besitter, innan du åter lugnar ner dig på de planare partierna som du vet väntar nedanför.

Ibland blir du instängd i något magasin och kommer inte vidare hur mycket du än försöker, men då kan du bli verkligt ond, kommer du bara loss tar du med dig allt i din väg, broar, hus, stora träd , ja allt som hindrar din framkomst. Jag förstår dig, för ingen vill bli instängd, och speciellt ingen  med sådan livsglädje som den du äger.

Jag vet att vi kommer att mötas flera gånger under min livstid,men du skall vet att jag tycker om dig för det du är och för vad du gör. För du är ju själva livet, utan dig skulle ingen enda människa överleva här på jorden, men det kanske du redan vet om och därför ställer du till med lite rackartyg ibland för att visa för oss människor vem det är som bestämmer.

Bara nu inte den onda människan trots allt lyckats förstöra dig en vacker dag, men jag tror att du kommer att råda över dig själv så länge som det finns människor här på jorden. Kämpa emot du, du har mänga som står på din sida.

r att mötas flera gånger under min livstid,men du skall vet att jag tycker om dig för det du är och för vad du gör. För du är ju själva livet, utan dig skulle ingen enda människa överleva här på jorden, men det kanske du redan vet om och därför ställer du till med lite rackartyg ibland för att visa för oss människor vem det är som bestämmer.

Bara nu inte den onda människan trots allt lyckats förstöra dig en vacker dag, men jag tror att du kommer att råda över dig själv så länge som det finns människor här på jorden. Kämpa emot du, du har mänga som står på din sida.

Måndagen den 11 november
                             Skattegömman.
Ni Åsmobor, vet ni att det finns en undangömd skatt i Åsberget i närheten av det gamla vakttornet som fanns kvar ända in på -50 talet. Skatten härrör från den tiden när Västvattentjuven härjade i området. Han bodde under en tid i en grotta vig Åsmoberget, det fanns pojkar som hittade småmynt under den perioden, men en större skatt lär han ha missat där i berget, det ligger nu och väntar på att få komma fram i lampljuset.Kan nämna att i Krångberget fann en ung pojke som gick som getare där, trampade på en sten som gled i två delar. När han tittade ner upptäcker han en mängd silverslantar som i dåtidens värde motsvarade drygt 200  kronor. När han blev vuxen kunde han köpa ett torp där i Krånge och blev en omtyckt bonde som fick många kommunala uppdrag. Och den berättelsen är ingen saga utan skall vara fullständigt sann, så nu till våren skall ni gå upp till det gamla tornet och söka, ni kanske finner skatten och blir rika.
Måndagen den 11 november
                     Vad en chokladkaka kan betyda?

När jag gick i femte fjärde klass i det hus som nu är Åsa Bergs, hade vi bl.a. rättstavning, om det var en gång i veckan eller inte så ofta minns jag inte.
Fjärde och femte klasserna hade gemensammma prov. I femte klassen fanns det två elever som alltid hade 30-40 fel på varje prov. Vår Tant Inga införde då ett system som skulle gynna de som var lite lata i klassen. De av eleverna som hade 0 fel skulle få en Marabou chokladkaka som uppmuntran för andra att läsa och lära sig stava bättre. Och att få en sådan stor chokldkaka var något mycket stort.Nu skulle det första provet hållas, och döm om vår förvåning när en av de som brukade ha de flesta felen denna gång hade alla rätt och fick sin chokladkaka, nästa rättstavning hade han återgått till sitt tidigare liv = de flesta svåra ord var felstavade. Den andre pojken däremot hade säkert skriv och lässvårigheter och skulle i dagens läge fått hjälp. Men på den tiden fanns ingen sådan hjälp
Måndagen den 11 november
                                     Kallkällan

N´Sven som hade funnit kallkällan i danslokalen i Åsmon, hade efter någon månad bestämt sig för att åter bege sig på dans, kallkällan drog men även de vackra flickorna, Han gick till sin kompis där i byn och snyggade upp sig, sedan begav de sig till danslokalen. N´Sven sade genast till sin kompis att han skulle gå ner i källaren och se om kallkällan var lika fin som förra gången. Han kom upp efter en stund och var väldigt begistrad, berättade för kompisen sin att nu hade de även en kallkälla med apelsinsaft där nere, han hade druckit några muggar, men det smakade då inte som den apelsinsaft han tidigare druckit, men den hade rätta färgen och det var på den han kunde bestämma vilken dricka det var. Nu var han en tuff kille på dansbanan, bjöd upp så fort de började spela, och nu blev han inte nobbad som sist. Det var ju då en flicka som han hade bjudit upp påpekade för honom att hon dansade foxtrot, men undrade nu stillsamt vad han dansade.
Han förstod piken och hade övat sedan dess och var riktigt duktig på att dansa. Det gick väl någon timma, han blev törstig, berättade för sin kompis att han skulle gå och dricka lite mera apelsinsaft.
Efter en stund kom han upprusande, gick snabbt till sin kompis och stammade fram, nu var kallkällan förstörd för det var någon som bajsat i den, och tänk, det var så mycket saft kvar.
Nej han skulle gå till ordningsvakterna och be dem hålla koll på kallkällan.
Måndagen den 11 november
  

                                    Opel Olympia – 57:a.

 

 Året var –54 och jag hade arbetat som skogspraktikant vid Graningeverken och bott i Sjöbotten. Under vintern hade jag tagit körkort, vilket gick bra efter två timmars körning. Det kostade 286:- .

I rena glädjen över att lyckats med körkortet beslöt jag mig för att återvända till Sjöbotten. Någon buss gick inte utan jag beslöt mig för att lifta, det rörde sig om en sträcka på ca. två mil.

Men inte kom det någon bil efter den lilla skogsvägen, magen började kurra och mina ben var snart stela som ett par pinnar. Men det var bara att fortsätta vandringen och efter någon timma kunde jag skymta den lilla kojan som var min boplats. Lycklig, trött och mycket hungrig var jag så hemma. Efter lite mat och en stunds vila var jag åter den vanliga människan, men nu hade jag ett körkort vilket inte var så vanligt bland dåtidens ungdomar.

Nu var det sommar och de flesta av min kompisar hade arbetat vid något kraftverksbygge och tjänat stora pengar, körde nu omkring med flotta bilar. Jag som satsade på min skogsutbildning hade tjänat 20:- om dagen vilket knappt räckte till livets uppehälle. En bil lockade obarmhärtigt, men var köper man en bil utan pengar ?

Jag hade en storebror som bodde i Tarsele som ägde en Opel som han prisade. Nu visste han om en som hade en liknande bil som var till salu, men det fodrades en del jobb på den förstås.

Jag åkte upp till min bror och vi tittade på bilen, som sannerligen inte var vacker. Det var mycket rost på den, skärmarna hade på sina ställen lossat från karossen, bensintanken hängde lös. Och däckena var inte mycket att skryta över. Helt nerslitna och på flera ställen fanns det röda bubblor som lyste fram. Något reservhjul fanns inte och domkraft saknades liksom alla andra verktyg. Men den kostade bara 900:- kronor, och jag skulle få delbetala den. Men motorn gick perfekt och det var väl det viktigaste, trodde jag.

Bilen köptes, alla papper ordnade försäljaren så det var bara att ge sig ut i trafiken. Att framhjulen lutan betänkligt inåt förklarade försäljaren bara var för att få en bättre väghållning.

Stolt som en tupp åkte jag hem, för jag visste att min bäste vän Kjell Lidgren skulle hjälpa mig med att få fast skärmarna och med andra tekniska saker som jag inte var så bra på.

När min mellanbror fick se bilen var hans enda kommentar : Dölurad.

Så satte vi igång med renoveringen, stänkskärmarna skruvades fast vid karossen, bensintanken satte vi fast med några vedträn som höll tanken i rätt läge. Men så skulle bilen också få en annan färg än den svarta som den hade. Det blev till att skrapa och borsta, spackla om och om igen innan det var dags för att måla den. Grön färg hade jag inköpt och så påbörjades målningen som skedde för hand. Den blev riktigt fin, i mina ögon. Nu kunde jag även mäta mig med de andra mera välbärgade pojkarna.

Allt var klart tills midsommaraftonen och jungfruresan företogs till Ramsele, kanske, men bara kanske skulle vi finna någon vacker tös som ville åka med oss.

Vi klädde oss helgdagsfina, min bror hade köpt en ny kostym till midsommarfestligheterna och tog på sig den. Men när jag kört en bit såg jag att det rök i baksätet och min bror började hosta enormt och ville att jag skulle stanna. Nog hade jag sett att det fanns hål i golvet, men inte undersökt dem så noga förut, men eftersom den här dagen var mycket varm var även vägen väldigt dammig, och det verkade som om allt damm hade letat sig i bakre delen av bilen.

Min bror pekade på ett av hålen och undrade stillsamt vad det där var. Jag var nu lite sur över alla gliringar som jag fått under resans gång så jag sade i retsam ton att det där är vägen till Ramsele. Då påpekade min bror att den numera var i baksätet på bilen, och på hans kostym. Tala om tacksamhet över att jag bjudit honom på denna midsommaresa.

 Min brors nya kostym var täckt av flera cm. damm. Vi täppte igen de största hålen med några pappskivor som låg i bagaget och så fortsatte vår färd. Men vi stannade inte länge i Ramsele utan åkte hem för att täta golvet.

Plötsligt fick vi punktering och inget reservdäck eller domkraft fanns, men turligt nog  hade jag ändå köpt med mig saker så att vi kunde reparera en eventuell punktering. Nu var det bara att invänta att någon bil kom som kunde låna oss en domkraft, och det blev en lång väntan innan nästa bil kom som kunde hjälpa oss. Äntligen var vi på väg hemåt. Vi plockade fram gamla handskar som vi nu lade på de ställen under däcken där de röda hålet fanns, att det blev lite knöligt att köra sedan gjorde inte så mycket.

Slåttern var nu igång, nu skulle hästen få vila. Jag satte fast släpräfsan i den bakre stötfångaren och så började jag köra ihop höet. Det gick fint, en kort stund skall jag kanske säga, innan bilen började sakna kraft, för att till sist stanna. Motorn gick, men den gick inte att köra. Blacken, våran häst fick sluta sin semester. Och jag kröp under bilen för att försöka finna vad som gått snett.

På den tidens bilar var kardanen inte övertäckt, och i den hade hö fastnat till en hård klibbig massa som inte gick att riva loss. Det blev att lägga sig under det trånga utrymmet och med en Morakniv skära bort bit för bit av massan. Efter två dagar hade jag fått bort det mesta och kunde återigen börja köra med den.

Jag hade en fin sommar med bilen, men dagligen hände saker som jag inte tyckte så bra om. Hur många punkteringar jag hade den sommaren kunde jag inte räkna till.

Under sommaren hade jag huggit timmer, men så kom hösten och jag skulle börja arbeta i Sjöbotten igen. Jag skulle börja en måndag i slutet av september. Kjell som börjat göra lumpen i Sollefteå skulle bli medpassagerare. Vi startade vid fem tiden på e.m. och hade inte hunnit längre än en kilometer då vi mötte en annan bil. Ett stenskott slungades mot Opeln och allt blev vitt. Snabbt slog jag med ena handen genom rutan innan vi hade kört i diket. Nu var det bara fem mil kvar till Sollefteå, - 10 grader kallt och vi var utan bilruta. Det blev till att svepa filtar runt oss och så bege sig vidare. Att det var kallt kan inte överdrivas, men till sist var vi i stan och nu hade jag bara två mil kvar innan jag var i Sjöbotten. Jag var helt stelfrusen, men konstigt nog blev jag inte förkyld.

Veckan som kom gick, jag tog ledigt några timmar på lördagen för att sätta in en ny ruta i Sollefteå innan de stängde. Allt gick bra så länge, men nu började en riktig mardröm.

Jag hade kört en mil från stan när första punkteringen skedde. Nu hade jag skaffat mig en domkraft, men däcket måste ju utav för att jag skulle kunna laga hålet på slangen. Plötsligt kör en polisbil förbi mig. Jag fortsatte min färd och passerade polisbilen som stoppat en bil för kontroll, men jag hade inte kört långt förrän nästa punktering skedde. Samma procedur, och åter kom polisbilen och körde om mig. Nu vinkade poliserna åt mig.

Innan jag kommit hem hade jag haft fem punkteringar, så det var sen kväll innan jag nådde hemmet. Det som förvånade mig mest det var att poliserna inte stannade och kontrollerade vilken bil jag åkte i, då hade jag säkert inte fått fortsätta längre. Men det var inte så noga på den tiden i vilken beskaffenhet bilarna befann sig i. Det var ju också så få bilar efter vägarna då, jämfört med vad det finns i dag. Men hur såg bilarna ut som poliserna stoppade undrade jag många gånger över.

Jag hade nu sparat en del slantar och kunde köpa två nya vinterdäck av en kollega, så punkteringarna blev alltmer mindre, vilket var tacksamt.

Men säg den glädje som varar i evighet. Bilen hade jag under nätterna ställt i ett kallgarage, men att det fanns något som hette kylarvätska hade jag ingen aning om. Och det läckte ju lite här och var från slangarna så det hade inte varit någon mening heller om jag fyllt kylaren med vätskan. Så en kväll skulle vi åter åka ner till Sjöbotten, men döm om min förvåning när jag försökte få ut gilen ur garaget. Det fanns inte en gnutta  vatten i motorn, däremot kunde jag se att det fanns en massa små brickor på motorn som stod öppna.

Det hade varit mycket kallt under natten och vattnet hade helt enkelt frusit till is, och de små brickorna hade öppnats av isen och vattnet hade då runnit ut.

Vi fick försöka ta oss ner till våra arbetsplatser så gott det nu gick, men bilen fick stå kvar i garaget resten av vintern. Något nytt försök att göra den körbar igen fanns inte utan Kjell fick överta den. Vi förstod nu att det var en omöjlighet att återigen göra en körbar bil av den. Men vi hade haft en trevlig sommar, det kan ingen förneka. Men när jag var klar med min utbildning kunde jag köpa mig bättre bilar, allteftersom min lön höjdes. Men de som hade arbetat vid kraftverksbyggena fick det nu svårare. Forsarna var nu utbyggda, deras goda löner var ett minne blott, nu fick de ta de jobb som eventuellt fanns och de hade kommit i den åldern att studera till något yrke var lönlöst.

Nu förstod jag att allt jag försakat som ung inte hade varit förgäves, en utbildning till något yrke hade visat sig vara överlägsen de tillfälliga höga lönerna som man kunde finna under en kortare tid. Men det hade blivit en dålig utbildning för dem som jordbrukare, ingen ville helt enkelt bli bonde. Snart var alla byar utdöda, enbart slyskog växte nu på de tidigare bördiga åkrarna.

                        
Måndagen den 11 november
  

                             Salsjön, den gamla skogsbyn.

 

I föreningspunkten mellan fyra socknar, Resele, Edsele, Helgum och Ådalsliden ligger den lilla vackra skogsbyn Salsjön. Numera är den avfolkad från året runt boende men den sköts fortfarande om och är i mycket gott skick. Detta beroende på att det har blivit något av en oas för sommargäster att komma till och stressa ner under årets vackraste tid.

Det är en fröjd att komma dit och finna de gamla byggnaderna kvar i stort sett lika som när de en gång byggdes upp för mycket länge sedan av idoga och optimistiska människor, som fann sin utkomst där och levde nog ett ganska gott liv i byn.

Som mest hade byn tre hemman och några torpställen, och dessa var placerad i nära anslutning till sjön Salsjön som gav byn dess namn. Några körvägar till andra orter fanns inte utan det blev promenadstigar som följdes när människorna behövde fara till platser när de kunde proviantera. Det var inga korta avstånd för dem, ungefär en mil var det att gå om de skulle till Näsåker eller Edsele. Och då var det mest över berg och branter som promenaderna skedde, det var ingen plan mark precis att vandra på, men människorna visste inte om något annat och hade anpassat sitt liv därefter.

Det första protokoll som finns om byn är från 1787, det är ett rösläggningsprotokoll gällande gränsen mellan Forsås byaskog och Edsele socken. Där kallas byn för Sörsjön, kanske berodde detta på att byn låg söder om Forsås by, men några årtionden senare finns protokoll som visar att byn då hette Sarsjön, och man kan förmoda att namnet senare omvandlades till Salsjön som den alltjämt senare kallades.

Den förste nybyggaren som flyttade dit 1789 hette Erik Johansson, en stor och stark person som kom att kallas för Stark- Jötte. Han blev en legend i bygderna på grund av sin styrka och sin vänlighet mot alla som han mötte. Inget ont fanns i den mannen, han belönade det onda med det goda vad det än gällde.

Det berättas att när han byggde sin ladugård kom han att placera en del av den på mark tillhörande några andra bönder från en annan by. Han uppmanades att flytta den men tyckte att det rörde sig om en sådan liten sträcka att det var inte lönt att göra detta. Då kom bönderna nattetid och rev ner hans ladugård, men dagen efteråt byggde han åter upp den på samma plats igen utan att säga något ont om det skedda. Bönderna kom tillbaka och rev ner bygget och Erik byggde åter upp den. När detta hade skett tre gånger gav bönderna upp och ladugården fick stå kvar.

En annan gång kom han på obestånd med anledning av ett koköp där han låg efter med betalningen. Länsmannen kom och hämtade kon. Drängen som han hade med sig skulle leda kon från byn, Erik följde efter på ett visst avstånd och i ett obevakat ögonblick så kopplade han loss kon och ledde hem den. Varken länsmannen eller drängen märkte något av detta.

Länsmaannen tyckte då synd om honom och han fick anstånd med betalningen och kunde behålla sin ko, som han senare betalade.

Eriks son Jan Ersson övertog senare jordbruket och utvecklade det till ett större hemman, och 1814 upptogs byn för första gången till hemman.

I början av byn kom senare ett torpställe att anläggas, det fick namnet Sågstället och det detta berodde på att en mindre vattensåg anlades vid den å som fanns alldeles vid torpet, och den sågen kom att användas långt in på 1900 talet av folket i by.

I detta torpställe skedde senare en tragedi när den lille getarpojken Henrik Olof Näslund tvingades av sin fader ut i den kalla och regniga storskogen för att valla korna. Han gick vilse och återfanns inte förrän tre år senare död under en rotvälta. Tre av de män som gick skallgång efter den lille i det kalla och regniga höstvädret, ådrog sig lunginflammation och dog. Det var män mellan 43 och 48 år.

Enligt sägen så skall en av Henrik Olofs systrar senare flyttat söderut och bildat familj. Ett an hennes barn fick en son som senare skulle bli en av Sveriges populäraste skådespelare, vi har nog alla skrattat många gånger åt hans roller, speciellt då Jönssons ligans framfart på den vita duken. Björn Gustafsson är namnet och de flesta känner nog till namnet.

Under andra världskriget skulle så Salsjön få sin länge efterlängtade bilväg och samtidigt kom även telefonen till byn. När så kriget var över blev byn ett eldorado för skogsarbetarna. Den mesta skogen ägdes av skogsbolag och nu blev det en rusch utan like i byn. Många skogarbetarbaracker kom att byggas inom byns område där både huggare och körare kom att inhysas. Den största förläggningen kom att ligga vid Nordsjöbäcken och där huserade värmänningarna. De levde flott därute i storskogen under de långa perioderna som de hade huggning där.

Oxstek och skinka var inget ovanligt på deras matbord och därtill serverades det konjak och champagne, något som de norrländska skogsarbetarna aldrig varit ens i närheten av, för deras del gällde kolbullar och salt amerikafläsk med svart kokt kaffe som dryckjom.

Men så kom också Nordsjöbäckens koja att kallas för Herr gården av de kanske något avundsjuka norrlänningarna.

Virket fraktades fram till ett avlägge i byn och därifrån kördes det till Nämnforsen med allehanda fordon, de flesta av dem gick på gengas, för bensin var ju en bristvara.

Bakom varje fordon fanns stora kälkar som gick på medar, dessa lastades med virket och så fortsatte färden efter vägarna med kälkar som vinglade fram och tillbaka på vägen. Det var livsfarligt att befinna sig på vägen när transporterna kom för man visste aldrig hur kälkarna med de tunga lastena skulle reagera, det bästa var att hoppa i diket medan de for förbi.

Men så inpå femtitalet var den stora ruschen förbi, nu fanns bilväg och människorna flyttade från byn fram till någon tätort, och så blev byn öde liksom många andra inlandsbyar. Men Salsjön kom inte att förfall som många andra småbyar, utan byggnaderna har hela tiden underhållits och även de små jordlotterna har ännu inte fått växa igen av slyskog. Hoppas bara att den nya unga generationen som övertagit fastigheterna också kommer att fortsätta som de gamla har gjort, då kanske byn kommer att få fortsätta finnas till under många år.

 

                                           
Måndagen den 11 november
                        Allting går

 A Märta- Greta hade funnit sin man död, hängd i vedboden, Hon ville inte ha han hängande där så hon högg ner han.
Hon måste ju annonsera om det så hon givk in på Nya Norrland och fick prata med en reporter, för honom berättade hon att N´Axel hade dött, jaha sade reportern då får vi sätta in en dödsannons, och vad skall stå i den då.
Ja men sa Märta- Greta, dä räcker väl med att du skriver att N´Ante va död, reporten försökte förklara att det måste stå mera i en dödsannons ä, att N`Ante hade dött.
Nej sa käringa dä bli för dyrt att skriva mera,  reportern sade att du får tre ord gratis för det måste vara lite mera i en dödsannons.Dä va bra så käringa, då kan du skriv  " snöskoter till salu "
Måndagen den 11 november
                                 N `Nils.

Nu hade han varit på dans igen på Kägelvallen, han tog sin kompis med sig, för han trodde inte på det där om kallkällorna. Musiken var det fart på N´Nils bjöd upp en vacker flicka och dansade upp på dansgolvet. Nu fick hans kompis möjlighet att se hur kallkällerna verkade vara. Den första var det inget fel på vattnet i, men plötsligt ser han en dörr och på den står det " Endast för damer " intresserad som han var gick han in. blev där en lång stund, plötsligt kom ett våldsamt vrål från toan, och ut kom pojken och det rann blod nerefter benen på honom, han stoppade N ´Nils och sade att han hade tappat snoppen och måste ha hjälp. De gick ner en våning, och N ´Nils blev helt förskräckt när han såg att kompisens lyckogrej var bortsliten och nu gällde det att stopa blodflödet, sedan det var gjort visade kompisen vart det hade skett. Han visades in på damernas, och pekade på en av stolarna som fanns där. Ovanför stod det:
Automatisk tampongutdragare.
Måndagen den 11 november
                            Så det kan bli

Åsmon har ju inte varit det Åsmon som det är i dag, utan en gång i tiden var det mest bönder där som plöjde och sådde sin havre ( även vild ).
På den tiden bodde ett lite omaka par där, Greta och Ante hette de. Så händet det som oftast händer de flesta, n´Ante dog. Nu blev det bekymmer för a´Greta, hon ensam skulle ombesörja begravningen, men hon var så snål av sig att hon nog grävt ner n´Ante bakom knuten om hon vågat. Nåväl hon tog sig i kragen, begav sig till Sollefteå där hon skulle låta någon begravningsbyra ta hand om det, men det skulle ju även sättas ut en annons om dödsfallet. Hon stegade in till den plats där Nya Norrland varit, kom fram till disken där en journalist tog emot henne och frågade om det var något han kunde hjälpa henne med, hon svarade med skarp röst " N´Ante ä dö", ja sade journalisten skall vi sätta in en annons om dödsfallet. Vad skall vi skriva?
N´Ante ä dö, räcker väl bra. Nej det måste nog skrivas lite mera, får hon till svar.Nää, svarade Greta, ji ä ju så dyr så dä fo räckä vä att N´Ante ä dö.
Jaa, säger då mannen till henne, jag kan ge dig tre extra ord gratis så att det blir en riktig annons, vad tycker tant att vi skall skriv då?
Hon undrar en smula, säger så: Jaså fo jäg tre ord gratis, då kan du väl skrivä "En skoter tillsalu ".
Måndagen den 11 november
             Så är det dags igen!
Jag har inte somnat in utan jag har gjort färdigt en ny bok som jag dena gång kallar " De  tappra skogsbönderna", det är 44 olika berättelser på 246 sidor om hur livet var för som odlade upp vårt härliga inland, men som nu snart mjölkats ut av kapitalisterna, för det enda vi fåt av dem är tomma villor överallt och igenvuxen åker som en gång var roten till det fina samhälle som vi bodde i för bara några tiotal år sedan. Så fanns det ju härliga byoriginal som jag tagit upp och berätat lite om. Ja det finns lite av varje i boken och de som redan köpt en bok har ringt och varit väldigt nöjda med den, och det roar en skribent som tycker att det jag skriver är bara " dynga", men det är konstigt att de mest intresserade är människor som är bosatte i Sthlm och söderut, kanske de inte trodde att vi kunde skriva eller få till en bok, ja ad vet jag, och strunt i det så länge de köpeer min bok. Men flera finns.
Nu skall jag på posten ( vad den nu är ) och lämna in några böcker som är beställda, så då får jag så att vi kan äta nästa vecka också.
Ni som läser detta önskar jag en härlig och varm sommar, inte som i dag när det kommer kalla vindar norrifrån

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Larry Fox | Svar 19.07.2014 18.34

Har du försökt att få lån från bankerna utan framgång? För mer information, vänligen kontakta via e-post: 24hourloanservice@gmail.com

Åsa, webmaster | Svar 12.09.2012 18.57

0620-13238 är Ingvars telefon.

Länkar till en artikel! http://allehanda.se/start/solleftea/1.1157557-ingvar-74-ger-ut-sin-femte-bok

Hans-Uno Lidström. | Svar 01.09.2012 12.26

var kan man köpa boken ?

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

07.02 | 08:31

Nej det var nog före min tid. Det är ju bara 40 år sen vi huserade på Kägelvallen

...
06.02 | 12:30

Har sett en del gamla annonser :)
Och hört att Thory Bernards uppträdde på utedansbanans tak - alltså att det byggts en extra scen rakt ut vid entrén. Minns du?

...
06.02 | 10:52

Namnet Sebastian kom från en väldigt stor o fet katt. Vi hyrde de band som låg etta eller tvåa på Sverigelistorna. Det var mycket progg-musik. Det var full fart

...
29.01 | 15:32

Har hört talas om det - men vore ju kul att få veta mer :)
Visst var det en katt som gav föreningen namnet Sebastian?
Tog ni dit band eller spisade ni plattor?

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS